När jag fick frågan om kvinnliga förebilder, så blev jag först helt ställd, för jag brukar sällan tänka så. Men så när jag satte mig och började tänka efter så insåg jag att det har jag ju visst! Och den första är på något vis ganska självklar för mig och det är (brittiska) Kim Longinotto, vars filmer jag älskar. Hon utsätter sig i sitt filmande, hon berättar scendrivet, hon balanserar hela tiden i något slags skav mellan svärta och värme och humor, och det älskar jag.
Det finns en hel hög med danska regissörer som har gjort fantastiska filmer, jag tänker på Miakala Kragh, som har gjort Ekstrabladet (Ekstrabladet – off the record) där hon är ensam med en kamera, precis som Kim Longinotto, på en dansk kvällstidning. Och får en helt unik access, hittar detaljerna, hittar humorn, men också det som är svårt. Det är väldigt story-drivet, jag är ju en ”sucker” för berättelser.
Jag tror att de har det gemensamt med Kim Longinotto, att de jobbar de ju helt scendrivet, det är väldigt få intervjuer. Och de jobbar väldigt mycket med dramaturgi. Och man skrattar ofta, men sätter ofta skrattet i halsen, det är precis den där kombinationen som jag tycker är allra mest spännande. Och jag tycker det är spännande att se. Och det är viktigt tycker jag. För det är ju någinting med att… om man väljer den formen, att bara betrakta, vilket man ju kan tro att det är vad de gör, att de bara är där med en kamera och skildrar vad som händer. Men att berätta scendrivet, snarare än att få folk att berätta i intervjuer eller i speaker vad det är som händer, är ju långt mycket svårare. Det handlar ju väldigt sällan om att bara vara på plats. Man måste vara otroligt lyhörd, för när man ska vara på plats kan man ju omöjligt vara där hela tiden, och vad det är man ska hitta i det som händer.
Det är en konst. Man gör det svårt för sig. Jag har ju gjort några sådana filmer, och några filmer har jag inte arbetat så. Och det man kan konstatera att det är att göra det svårt för sig, men det är samtidigt det som är roligt!
Så har vi även The Good Life, en film av en danska som heter Eva Mulvad, som har gjort massor med bra filmer. Så det måste jag säga är de som jag blir inspirerad av. Både formmässigt och innehållsmässigt.
Jag har också märkt genom åren att jag inspireras ofta mer av drama än av dokumentär, i sättet att berätta. Jag får konkreta idéer om hur man kan lösa olika saker, det får jag ganska mycket oftare när jag ser drama än av dokumentärer.
Det finns också en pragmatism som jag tycker väldigt mycket om, för blir man för formbunden så tappar det också sin tjusning. Som Kim Longinotto har en film som heter Dreamcatcher, och det är i princip helt scendrivet, hon är där med sin kamera och det utspelar sig framför kameran. Mitt i filmen så sitter det en man, rätt upp och ner i en stol, vi hör till och med Longinottos frågor. Och det är ju verkligen att bryta formen, radikalt. Och det gör ingenting. Just där och då så inser man ”ja, oops, nu blir det något helt annat” – men det gör ingenting, för hon gör det med sådan finess. Det kan jag också uppskatta jättemycket, att man inte resonerar ”nej, vi kan inte ta med det där, för det passar inte in i den här formen”, utan ”det här blev en så otroligt bra intervju, så vi smackar in den bara, i alla fall.” Det finns en lekfullhet i det som jag också uppskattar jättemycket.