Som sig bör träffar jag den Malmöbaserade animationsduon corona-style via Zoom. De är inte i sin studio utan sitter hemma var och en hos sig, en helt normal situation när de som nu arbetar med manus och väntar på finansiering för nästa projekt. Mia och Cecilia träffades när de studerade teaterteknik på Malmö Högskola. Ett av momenten på utbildningen var att prova på ‘något annat’, vilket blev en workshop i animation. Snart var de helt uppslukade och stängde in sig i Mias vardagsrum för att göra en kortfilm på sitt eget sätt, en film som också blev deras examensarbete.
– Det var superspännande att göra allting själva, berättar Cecilia. Vi tyckte att vi kunde göra allt det vi hade med oss från utbildningen. Kombinera teater och film, gjuta liv i sina karaktärer och regissera själv, fast allt var i miniatyr. Vi var helt fast och bestämde oss för att göra en dokumentär. Det var lite nytt och kändes utmanande. Men för att inte komplicera för mycket skulle vi hålla oss till en plats, en person och ett problem.
De lät rapparen Rodan Tekle från Lund berätta om en låt och använde sedan intervjun som utgångspunkt för den sju minuter långa animationen. Den färdiga filmen The Dance Of My Text blev, trots att de själva såg den som ett litet experiment, väldigt uppmärksammad på festivaler och i tv. Något som gjorde det lättare att genomföra nästa projekt Blue, Karma, Tiger som de fick medfinansierad av både SVT och Filminstitutet och som visades på bland annat Nordiskt Panorama och prestigefyllda dokumentärfilmsfestivalen IDFA i Amsterdam.
Vad har animationsformen för fördelar tycker ni?
– Just som en kontrast till det dokumentära ger det möjligheter att åskådliggöra bilder och tankar på ett annat sätt än i en sedvanlig dokumentär, säger Mia. Som i Blue, Karma, Tiger där vi utgått från tre tjejer som målar graffiti som vi har intervjuat.
– Vi avbildar dem som om vi filmade dem, fyller Cecilia i. Vi utgår ju från ljudet, rösterna som är autentiska. Men medan de gömde sig bakom ord, kunde vi fånga något av deras inre som de själva kanske inte insåg eller ville dela med sig av. Det är som att vi kan skapa ytterligare en visuell dimension genom vår tolkning av deras personligheter som inte hade setts av ögat i en ordinär dokumentär. Man kan uttrycka allt, helt enkelt.
Efter några filmer för vuxna och några som kanske är lite mer åldersöverskridande som Fäst vid dig och Igelkottsresan började de arbeta med film för den allra yngsta biopubliken med Snipp, Snapp och Snut och Snipp, Snapp, Snut och tråkmånsarna. Vilket sammanföll med att de själva fick barn. För egentligen gör de filmer som de själva vill se och nu blev det naturligt att intressera sig för att göra bra barnfilm som deras egna barn också kunde se. Som förebilder nämner de Wes Anderson och svenska animatören Niki Lindroth von Bahr.
– Jag gillar när man verkligen ser att det är animerat med olika material, säger Mia. De arbetar själva mest med lera men kan varva med tyger, riktiga objekt eller ritat direkt på glas.
Har ni olika roller i ert samarbete?
– Vi är väldigt olika som personer, säger Mia. Vi flyter in i varandra för det mesta. Jag brukar vara den som kommer med olika förslag och idéer. Cecilia har mer koll på storyn, handlingen, vad behöver vässas och viss regi. Nu när vi skriver manus bollas det mycket fram och tillbaka. I slutändan vet vi nog inte riktigt vet vem som har gjort vad.
Vad är det svåraste med att jobba med animation?
– Vi är ju trots allt en väldigt liten produktionsgrupp. Sånt som slutputs, ljud och musik har vi fått hjälp med. Ibland är det tufft att bara vara två. Som när man ska göra något stort för bio som Snipp, Snapp, Snut och har en deadline. Det skulle vara skönt att kunna delegera och kalla in ytterligare en bra animatör. Ibland drömmer vi om en lite utökad trupp. Det är fint att bara vara två, men ibland blir det sårbart om något händer en av oss.
Varför är ni ett bra team?
– Vi kompletterar varandra. Vi förstår varandra och har en tyst kommunikation som fungerar för att vi känner varandra så bra. Vi har ganska hög arbetsintensitet. Det är skönt att ha samma ambition och tempo, och att lita på varandra, håller bägge med om.
Vad är er relation till kanelbullar, (undrar jag eftersom som de dyker upp på flera ställen i deras filmer)?
– Barn älskar kanelbullar. De står för trygghet och hemtrevnad. Snipp, Snapp, Snut älskar ju excesser, allt som är gött, till exempel bullar.
Det finns visioner om kommande filmer. Men just nu ser Mia och Cecilia fram emot att de yngsta tittarna i början av juni kommer att få möta den kulörta trion på tv när de i nya äventyr motarbetas av några trista gråa lergubbar i Snipp, Snapp, Snut och tråkmånsarna.