Charter är Kernells andra långfilm, efter publiksuccén med debuten Sameblod (2016). Charter har redan hyllats i USA där den premiärvisades på Sundancefestivalen tidigare i år och har redan fått fina recensioner i Sverige.
– Det känns jättekul. Jag gör ju personliga filmer om frågor som jag vill diskutera med världen. Det som betyder mest är att folk förstår och känner igen sig, att det gick att förmedla mina frågor, säger Amanda Kernell.
Charter är ett gripande drama om en vårdnadstvist där första delen utspelar sig i ett dovt, januariblått och iskallt vinterlandskap i norra Sverige. När mamman Alice (Ane Dahl Torp) inser att hon med största sannolikhet kommer att förlora vårdnadstvisten, fattar hon ett desperat beslut. Hon tar med sig barnen, den 8-årige Vincent (Troy Lundkvist) och storasystern Elina (Tintin Poggats Sarri) som är 14 år, på charter till Kanarieöarna. I semesterparadiset hoppas Alice kunna få fram nya bevis som pekar på varför pappan Mattias (Sverrir Gudnason) inte är lämplig, men också återuppta kontakten med sina barn. Mattias i sin tur, efterlyser barnen och polisanmäler Alice och ett gripande tystlåtet inferno av frågor om rätt och fel, dömande blickar, och hur långt man är beredd att gå för att få vara med sina barn, utspelar sig.
– Filmen bygger på hur man döms och bedöms som förälder. Jag undrar vad andra kan förlåta och hur långt man bör gå och det är intressant och plågsamt hur smalt det utrymmet är. Finns det en punkt när man borde acceptera en förlust och inte kämpa mer, och är det någonsin okej eller bör man offra allt, särskilt som mamma? Vem av oss skulle vara felfri om man bedömdes sekund för sekund. I en vårdnadstvist är man i en väldigt stressad situation, alla val du gör skulle kunna användas emot dig, säger Amanda Kernell.
Idén till filmen har funnits länge men hon började skriva manus först 2015, under klippningen av Sameblod. Berättelsen är inte självupplevd berättar Kernell men personlig på många plan.
– Det är inte min dagbok men jag är från en familj med flera generationer av skilda föräldrar där skilsmässan har hanterats på olika sätt. Jag har vuxit upp med barn som måste förhålla sig till makt, lojalitet och ansvar, därigenom har jag behövt reflektera över frågorna. Jag tror att jag filmar mina rädslor, en av de starkaste är att förlora sina barn, som i att inte träffa dem, att de kan välja bort en, säger Kernell och fortsätter
– Jag har själv varit ganska hård mot mina föräldrar som tonårsdotter. Det kan ju vara hårt om man är skild, om man blir jämförd, bedömd och bortvald. Filmen är en kärleksförklaring från ett barn till skilda föräldrar.
Som tittare upplever man en smärtfylld ångest som nästan går att ta på och det är svårt att hinna hämta andan, hur har du jobbat för att få fram det i filmen?
– Det är klippt så att man aldrig riktigt får andas ut, sedan handlar det om skådespeleri. De är fantastiska tycker jag! Och Sverigedelen handlar ju mycket om Alice i förhållande till det omgivande samhället, det tryck som det sätter på henne. Och liksom Sameblod handlar filmen om vad andras blick på en gör med en, det funderar jag mycket på. Och det finns en otrygghet, i vårdnadstvister går sanningen isär.
Kernell verkar vilja envisas med att spela in film i svårt väder. Under inspelningarna i Jokkmokk var det 32 minusgrader och teamet var utomhus nästan hela dagarna. Sedan flögs teamet ner till Teneriffa där de istället möttes av 30 graders värme och dimmoln med sand som blåst in från Sahara mitt under inspelningarna. Dimmolnen drabbade teamet så pass mycket att flera fick svårt att andas. Kernell och flera andra fick åka in till akuten och få syrgasmask.
– Fysiskt var det väldigt hårt. Det är också en hel del vattenstunts med barn i elvagradigt vatten, det hade jag inte provat innan och det var så klart krävande och svårt.
Barnens roller är stora om än sparsamma på repliker. Men istället spelar deras kroppsspråk och inte minst blickar stor roll i filmens dialog. Att regissera barn är inget nytt för Kernell. Barn och ungdomar har spelat huvudrollerna i Sameblod och i många av hennes kortfilmer.
– Det är alltid en utmaning att regissera barn som inte gjort film förut. Men här var den största utmaningen att det inte var helt klart från början om de ville vara med. Jag vill av någon anledning ofta jobba med folk som inte vill vara med i film, säger Kernell med ett skratt och fortsätter berätta.
– De har en stark integritet, sen valde de att vara med vilket jag är jätteglad för. De är väldigt minimalistiska och är sanna i det de gör och säger till när magkänslan säger ifrån. Det är en gåva i sig själv att de säger ifrån, men vi har också byggt upp mycket av det man ser i filmen genom att umgås innan och på förberedelser, att de har en relation till varandra och till Ane och att vi tillsammans bygger relationerna de ska ha till varandra i filmen.
För rollen som mamman Alice ville Kernell hitta en karismatisk skådespelare med rockstjärnekvalitet. Det hittade hon i Ane Dahl Torp som redan har rosats för rollen.
– Hon har känts rätt för den här rollen. Hon kan både vara väldigt stark och hon har en karismatisk sida och rockstarkvaliteter som man kan se upp till som tonårsdotter. Hon är hårt arbetande, som jag själv, och vi har haft väldigt många samtal om alla situationer och scener. Hon tycker om att göra variationer, göra om och bråka med texten och vi hittade ett gemensamt språk. Det har varit väldigt kul att få känna att man är som ett band med känslan, ”Här kommer vi, vi har repat lite olika grejer men vi kan också köra impro”.
Arbetet med filmteamet har, inte helt oväntat, flutit på smärtfritt. Kernell använder sig i stort sett av samma team som ligger bakom Sameblod. Med Sophia Olssons foto följer kameran subtilt filmens huvudpersoner. Producenterna Lars G Lindström och Eva Åkergren, klipparen Anders Skov, kompositören Kristian Eidnes Selin Andersen och sound designers Brian Dyrby och Mira Falk har även de följt med från förra filmen.
Kernell skriver nu på nästa projekt, en kärlekshistoria i Sapmi. Liksom hennes två första långfilmer handlar den om vilket ansvar man har för sin familj och vad man är beredd att offra för den.