Hur föddes idén till Drugdealer?
– Jag jobbade med Jonatan i tv-serien Kurs i självutplåning (2019) och blev förtjust. Han var kul att jobba med, han är väldigt hjärtlig och jag blev berörd av hans skådespeleri. Vi sågs och snackade och han började prata om en langare han hört talas om, som hade sms:at ut till sina kunder, ”Förlåt att jag var otillgänglig igår, jag var tvungen att vabba”. Vi började spåna idéer om en vanlig person som är lite fyrkantig, hur blir det om den börjar sälja knark? Jag tycker om att hitta en vardag i tillspetsade och dramatiska situationer. Födelsedagar ska firas, även hos knarklangare. Vi utgick från något slags mellanchefskap där Unge, som spelar huvudrollen som knarklangare, vill ta hand om sina anställda på samma sätt som en mellanchef på ett vanligt företag hade gjort. Jag tror att det är närmare verkligheten, människor är bara människor, oavsett om de jobbar på tech-företag eller knarkföretag, säger Rodriguez.
Hur gjorde ni er research?
– Bland annat försökte Jonatan intervjua en knarklangare och blev nästan hotad till livet, så det var inte alltid så enkelt. Annars har vi frågat runt mycket och kollat på en del dokumentärer som till exempel Anders och knarket (2019). Där berättade en knarklangare att hans mål var att hans barn skulle kunna åka på semester, vilket bekräftade vår bild av att knarklangare också kan vara föräldrar med familjebekymmer.
Rodriguez har alltid vridit och vänt på normer och sanningar. Hon är en del av gruppen bakom humorserien Bauta, som hade premiär i svt hösten 2017. 2019 kom hennes tv-serie Kurs i självutplåning. Ett återkommande drag i Rodriguez berättande är hur hon vrider på normer och gör scener ur en minoritets perspektiv. I Bauta spelar Catrine Lundell, som är kortvuxen, en roll där hon ska bära en soffa. “Men det är ju skitkonstigt!” utbrister Lundells karaktär, “Soffan är så stor! Når ända upp till bröstet på folk.” Tittaren bjuds på humor när den är som bäst och en behövlig dos av eftertänksamhet. I Drugdealer spelar Moa Engdahl, som har downs syndrom, rollen som nyrekryterad langare. Fördomar mot folk med downs syndrom blottläggs på ett humoristiskt sätt, perspektiven kastas om och minoriteter får upprättelse.
Ni vänder på normen på ett humoristiskt sätt. Varifrån kommer dessa grepp?
– Jag tycker att vi lever i ett ganska ytligt samhälle, speciellt i film och tv ser vi många stereotypa bilder av grupper. Det gäller inte bara minoriteter, det gäller kufar, folk med fel klädstil och alla som inte brukar få synas. Det är många som brinner utan att folk ser det. Jag inspireras av roliga filmer om outsiders, Muriels bröllop (P.J. Hogan, 1994) och Welcome to the Dollhouse (Todd Solondz, 1997) är två favoriter jag ständigt återkommer till. Det är inte direkt en politisk övertygelse utan det handlar nog mer om att jag vill se nya saker på film och tv. Det är min estetiska åskådning, more is more, då måste nya ansikten få plats, säger Rodriguez.
Är vi dåliga på att arbeta opretentiöst och öppet med normperspektiv och minoriteter i tv- och filmsverige?
– Vi kanske inte behöver prata så mycket om det, man behöver bara göra det. Man missar så himla många berättelser annars, som ingen har sett eller hört. Jag och Evelyn Mok, som spelade huvudrollen i Kurs i självutplåning, har bland annat pratat om att göra en tv-serie om asiatiska invandrargrupper i Sverige. De utgör en jättestor folkmängd i Sverige, folk möter dem varje dag, men vem tar del av deras berättelser i det offentliga rummet? Världen är fylld av berättelser så varför är det så många berättelser om den vita medelklassen och överklassen som upprepas? Det är inte så kul i längden.
Vad vill ni säga med serien?
Vi vill inte säga någonting, tidigare har jag velat säga saker, men målet med Drugdelaler var bara att göra något så absolut roligt som möjligt. Mitt och Jonatan Unges samarbete med manuset fungerade väldigt bra och vi har haft jätteroligt. Men blir det en säsong till kommer vi nog addera en ännu mer rutinerad tv-manusförfattare i gruppen. Det blev tajt om tid för manus på slutet, och att gå in i regirollen samtidigt som man är ansvarig för manuset var tufft. Men vi har väldigt lik humor så därför kunde skrivandet ändå flyta på fint. När alla andra hade ett ganska trist Covid-år, satt jag och skojade runt med Jonatan på olika kaféer. Det var drömmigt. Jonatan är ett humorgeni.
Hur har det varit att göra femton minuter långa sitcoms? Är det något speciellt som kommer fram i det formatet?
– Absolut, jag hade bara gjort sammanhängande avsnitt tidigare. Jag var obekväm i början, men man kan verkligen pusha idéer och humorn i det här formatet. Man kan maxa innehållet.
Drugdealer görs av produktionsbolaget French Quarter Film som Rodriguez driver tillsammans med producent Mathilde Dedye, som producerat serien.
– Budgeten för serien var relativt låg. Jag säger alltid att jag inte ska jobba med lågbudget igen men tyvärr är det ofta låga budgetar när man inte är i den mest kommersiella fåran.
Med ett undantag för ett covidstopp i slutet av inspelningen flöt produktionen hela tiden på och samarbetet med fotograf Arpi Sahakyan och producent Mathilde Dedye har fungerat problemfritt.
– Jag och Arpi har samma humor, hon förstår stämningen i ett rum. Jag vill verkligen jobba med henne igen. Resultat blev både roligt och snyggt och jag visste att hon också jobbar för humorns bästa, säger Rodriguez och fortsätter,
– Mathilde Dedye och jag kommer alltid att vilja fortsätta tillsammans. Hon är genial. Hon pushar mig och hon hjälper mig att hålla kvar vid visionen. Hon är modig och trygg och säger ”gör som du vill, jag litar på dig.” Jag började på French Quarter Film för sex år sedan och ser fram emot att fortsätta.
Regissör, manusförfattare eller producent, vad ligger dig närmast om hjärtat?
– Det är bra att blanda, man hamnar så mycket i centrum när man regisserar, det tar mycket energi även om det såklart är jättekul. Det är givande att gå in i olika roller och processer.
Vad händer för dig framöver?
– Jag producerar, tillsammans med Daniel Oliva Andersson, en långfilmshybrid av regissören och dansaren Giovanni Bucchieri. På 90-talet filmade han sig själv och sin första kärlek, Louis Peterhoff, från att de träffades och tills att deras förhållande tog slut. Vi ska använda det dokumentära som ett förflutet, samtidigt som de spelar sig själva i nutid. Det är en väldigt spännande produktion med makalös bildvärld. Sedan har jag ett par projekt i utveckling, både som producent och regissör.
Men nu ser Rodriguez fram emot premiären av Drugdealer och hoppas på premiärfest!
– Det är nervöst just nu, vi får se om man kan samlas för premiären, det vore härligt!