Tar det alldeles för lång tid att långfilmsdebutera i Sverige, eller kan tiden ibland vara ganska lagom och perfekt?
Frågan känns både rimlig och naturlig att ställa till Frida Kempff. Hon har genom de senaste två decennierna levererat ett antal dokumentärer och kortfilmer av gedigen kvalitet och med festivalpriser från Mexico och Miami till Kanada och Cannes på vägen. En långfilm en dag har liksom bara känts given.
Den dagen är här nu. Och som svar på frågan om tiden det tog lägger hon ut orden över ett spektrum av reflektioner som även rymmer hennes olika turer genom allt detta.
– Jag har själv funderat på det där och vet inte alltid vad som är vad. Det var svårt att ta steget. De yttre faktorerna, att knacka på hos SFI och skaffa sig ett klartecken för lång spelfilm… Man tävlar mot etablerade och har själv inget att komma med. Jo, sina kortfilmer. ”Kan du verkligen göra långfilm?” Jag har haft en respekt för all sorts fiktionsfilm men i efterhand har jag ju hela tiden rört mig mot den. Min ursprungliga plan var att bli journalist, jag gick medieprogrammet på gymnasiet och där fastnade jag för det visuella i den delen av utbildningen som kallades rörlig media. Sedan fick jag olika tv-jobb i underhållningsbranschen och producerade Rockbjörnen-galor och annat under tio år, höll på att tappa bort mig helt.
2004 kom hon in på dåvarande DI:s tv-utbildning.
– Egentligen ville jag gå dokumentärlinjen som låg nere just då, så det blev tv istället. Fast jag hängde mest med filmeleverna som för mig verkade intressantare, bland annat Camilla Skagerström som senare har fotograferat flera av mina filmer. Jag var i alla fall helt inne på dokumentärformen och de autentiska villkoren som ställdes här. Men undermedvetet har jag rört mig i fiktionsriktning. 2015, när jag hade gjort Vinterboj om en grupp sjuksköterskor i Toronto, så kände jag att jag inte fick ut hela min potential och att det krockade med den respekt man bör visa riktiga personer. Jag tycker mycket om ljud och musik till exempel, men det kan man inte bara trycka in i någons historia bara så där. Och då började jag med mina små dramatiseringar i kortfilmsform. Som alla har varit små tester, en utbildning för mig inför det långa…
Efter uppskattade kortfilmer som Micky badar (2010), Medan du var borta (2011), Sound of Silence (2013, med Harriet Andersson i sin hittills senaste filmroll) och Cirklar (2016) så kände hon att det var dags för något långt. Ihop med Emma Broström, den gången het på tapeten för sitt manus till Flocken (2015), arbetade hon fram en dramaidé inspirerad av det kanadensiska sjukskötersketemat från Vinterboj men förlagd till Sverige. Arbetet blev en resa genom fyra år och tre olika filmkonsulenter – som slutade med ett avslag. Efter det nederlaget hittade hon plötsligt en liten effektfull novell och styrde nu blicken mot den likaledes effektiva Moving Sweden-avdelningen.
– Jag tänkte bara att nu är det dags för något helt annat. Att ha jobbat så länge på något som inte blev av… total ridå. Kanske en bra lärdom, men med alla kockar på vägen så tappar man något. Jag är nog inte ensam. Men så är där ju Moving Sweden-satsningen, som känns lite som en brygga mellan kortfilm och ”dyr” långfilm. Och den här gången gick det fort. Jag läste novellen på sommaren och i augusti skickade jag in ett synopsis. Och när manus var klart så fick vi klartecken. Visst, det är en mindre budget, men får du grönt ljus så har du hela paketet, inklusive full finansiering.
Johan Theorins kortnovell Knackningar gavs ut av förlaget Novellix 2016. Frida Kempff minns inte exakt när hon upptäckte den, bara att den plötsligt fanns där.
– Det kändes helt enkelt som att det var meningen, efter all möda de senaste åren. Här fanns en historia med sociala frågor, paketerad i ett format där jag kunde utnyttja ljud och musik och bilder, allt i begränsad struktur med distinkta ramar; en lägenhet, en kvinna, få andra karaktärer, element som vidgade sinnena och bjöd in till ingrottning i berättelsen. Detta är min berättelse, tänkte jag.
Theorin, vars roman Skumtimmen filmatiserades av Daniel Alfredson 2013, har hon ännu aldrig träffat. Hur som helst har han gett sitt godkännande.
– Via hans agent har jag förstått att han har sett mina tidigare filmer och sagt att det kändes rätt. Jag vet inte ifall han ännu har sett det färdiga resultatet men han har beretts möjligheten, och han har även läst manus. Efter det svarade han att detta är en ny berättelse, vilket han inte såg som negativt i sig.
Manus är återigen av Emma Broström och denna gång tog skrivandet ett år och filmandet ännu ett.
– I allt blev det drygt två år. Lusten fanns där hela tiden och det ena ledde till det andra. Jag brottas ofta, på ett förhoppningsvis bra och kreativt sätt, med fotografer om det visuella som jag är mycket inne på, ner till varje bild och varje åkning. Här skulle jag ha en hel del effekter och en eldsvåda och allt möjligt – och på 19 inspelningsdagar – så jag behövde någon som var lite galen. Så hittade jag Hannes Krantz på Crazy Pictures, filmkollektivet som gjorde Den blomstertid nu kommer och som bygger och spränger och gör allt själv. Hannes var rätt person för mig – han sa aldrig nej! Vi spelade in i Norrköping, där Crazy Pictures håller till. Här fanns lägenhetsbyggnaden jag ville ha, med allt som hörde till. Allt satt perfekt, visade det sig. Som sagt, det kändes som en mening med alltihop.
Knackningar är en psykologisk thriller av klassisk art. Vår plågade huvudperson är Molly (spelad av Cecilia Milocco), som efter att ha mist sin livspartner i en traumatisk drunkningsolycka och därefter tillbringat en tid på sluten psykiatrisk vård nu ska återvända till livet. Hon flyttar in i en ny lägenhet där hon snart tycker sig höra mystiska knackningar från taket. Är det verkligt eller gör sig traumat än en gång påmint i en process av omvälvande sorgearbete? Begreppet ”gaslighting”, en manipulativ verksamhet avsedd att suga in en i en labyrint av tvivel, känns nära till hands. Molly sugs in – liksom även åskådaren, tänker sig Frida Kempff, som inspirerats av de bästa/värsta.
– Vi gläntar på dörrar men öppnar dem inte helt, låter publiken själv tänka eller förlora sig. När jag satte igång så tänkte jag mycket på Polanskis lägenhetstrilogi med Repulsion, Rosemarys baby och Hyresgästen med sina lokaliteter och sitt utanförskap – teman som jag kommer att återvända till igen längre fram, känner jag, psykologiska resor. Min mamma har arbetat som skolkurator i alla år och telefonen ringde jämt därhemma, jag minns tjejer som mådde dåligt och var utsatta och hur hon bemötte dem. Det är intressant, också hur det kan trigga en som regissör. David Lynch har också varit en inspiration. Och så ett kvinnligt öga på allt detta.
Ett öga som också var känsligt för hur texten skulle bli till rörlig bild.
– Jag tycker originalnovellen är bra men för mig var det två saker som stod i vägen för en – eller min – filmatisering. Offerfiguren är för tydligt förklarad, och även för plågsamt, vilket funkar i litteraturen men inte i min film. Det andra var att det var en äldre kvinna i novellen, på cirka 75 år, och jag ville göra henne lite yngre i filmen – 50 år är en intressant ålder, tycker jag. Så i min version får hon också lite andra förutsättningar, rent livsmässigt.
Mycket mer ska inte yppas här eftersom det avslöjar för mycket av handlingen. Ett viktigt tema med helt egen karaktär är i alla fall vatten, något som ofta återkommer hos Frida Kempff, så även i Knackningar.
– I novellen förekommer det inte alls, så det är min grej – för det måste jag ju ha! Jag vinterbadade på nyårsafton! Jag har insett att jag hela tiden jobbar med två kontraster – klaustrofobi och frihet. Det är där som vattnet kommer in. Det symboliserar ofta en frihet i mig och hos mina karaktärer och deras känslostämningar.
Frida Kempff förbereder just nu sin andra långfilm, en filmatisering av Ninni Holmqvists dystopiska debutroman Enhet från 2006.
– En science fiction-historia som utspelar sig i en nära framtid. En katastrof har inträffat som har lett till en brist på organ. Så kvinnor över 50 och män över 60 utan en samhällsnyttig funktion eller familj och barn hamnar på en enhet som är en utopi; allt är vackert och skönt och gratis, men du måste långsamt donera dina organ. Och så händer det sig så att huvudpersonen Dorrit hittar sin stora kärlek och blir med barn – mot alla odds. Det blir visuellt och spännande och optionen på boken är i land. Efter det har jag tänkt göra en film om Sally Bauer, som simmade över Engelska kanalen. Med andra ord, räkna med mera vatten!