And Then We Danced utspelar sig i Georgien, där den unge dansaren Merabs vardag vänds upp och ner när den karismatiske Irakli ansluter till kompaniet och blir hans största rival, men även hans största åtrå. Den traditionella dansvärlden i Georgien är hård och konservativ och Merabs känslor innebär en potentiell risk att förlora allt det han kämpat så för. Stupid Young Heart skildrar tonåringarna Kiira och Lennis relation i en förortsmiljö i Finland. När de blir med barn ser de hoppfullt på framtiden, men Lenni söker sig till en främlingsfientlig grupp, och saker och ting går efter det inte riktigt som de tänkt sig. Båda filmerna behandlar på olika sätt identitet och fördomar. Skulle du säga att det är teman som är återkommande i de projekt som du valt att arbeta med?
– Jag väljer alltid projekt som jag tycker är viktiga, som kan göra skillnad på något sätt. Sen vill jag växa i varje projekt jag gör, utmana mig själv att göra något som jag inte redan ”kan” eller har gjort tidigare. Jag vill inte vara trygg och säker, utan hellre slänga mig ut i något läskigt. Då kan det bli intressant tänker jag.
Vilken var din väg in i yrket?
– Jag kom tidigt i kontakt med analog film och är glad att jag har den ingången i filmfoto. Jag började assistera filmfotografer, vilket var väldigt givande, också för att hitta vem jag är eller vill vara som fotograf. Jag blev framförallt inspirerad av Axel Lindahl. Hans pepp, energi och övertygelse om att allting är möjligt har jag tagit med mig. Det har gjort mig stark, har jag fattat i efterhand. Där fanns någonting som finns hos mig själv, hur jag jobbar och vill jobba. Jag valde tidigt riktning – att det jag gör måste betyda något för mig – och att hålla mig helt borta från reklam, kommersiell TV osv.
Hur har arbetet sett ut tillsammans med regissörerna Levan Akin och Selma Vilhunen?
– Varje ny film är en start från noll på något sätt. Jag jobbar utforskande. Jag gillar att fota mycket under rek och rep, inte fatta beslut för tidigt, utan samla information och idéer – låta det växa och gro. Jag pratar väldigt mycket med regissören – från det får jag bilder och idéer. Jag jobbar inte efter en genomgående stil, utan gillar att vara fri, överraska och blanda – det ger ett mer levande resultat. En intressant kommentar jag har fått om And Then We Danced är varför jag valde att göra den så spretig. Själv har jag aldrig tänkt på den på det sättet, men jag blev glad av den kommentaren!
Hur har du närmat dig skådespelarna i And Then We Danced och Stupid Young Heart – skiljer det sig åt från film till film, eller har du vissa angreppssätt eller tekniker som du återkommer till?
– Jag försöker få skådespelarna att vara trygga med mig, få dom att glömma bort kameran och mig i rummet och bli helt bekväma med oss. Jag hänger alltid mycket på rep, bara är i rummet, följer skådisarna med kameran, tar stillbilder och filmar. Det gör att dom blir vana med att jag är där. Jag ger skådisarna mycket plats och skapar de bästa förutsättningar jag kan. Det kan handla om hur jag ljussätter och hur jag arbetar med kameran. Jag ljussätter gärna hela rum och jag väljer ofta att vänta med att gå in med kameran tills scenerier är satta. Det gör att kameran ej blir i fokus. Det bästa betyget är när skådisarna säger att de inte minns att jag var där.
Vad har varit roligast, och vilka var utmaningarna i ditt arbete med de två aktuella filmerna?
– Det var roligt att lära känna städerna genom arbetet med filmerna, eller filmerna genom mötet med städerna. Största utmaningen med att jobba med Stupid Young Heart var att jag och Selma Vilhunen var ganska olika i vårt bildberättande, men jag tror att vi båda uppskattade att utmanas av varandra. Det lyfte säkert filmen och jag har lärt mig mycket av vårt samarbete! När jag blev tillfrågad att göra And Then We Danced så erbjöds jag en symbolisk ersättning och ett miniteam. Inte de bästa förutsättningarna, men jag tackade ja, för det var mitt drömprojekt! När jag väl anlände till Tbilisi visade det sig att dom hade förberett ett helt team till mig med minst tio personer, som var extremt peppade. Jag och Levan var helt förundrade och lyckliga över att se till exempel mitt c-foto jobba, han kopplade upp monitorer, drog sladdar, förberedde sig och slutade aldrig jobba – det fanns alltid något att förbättra och han var alltid positiv. Den stämningen fanns bland alla i teamet och genom hela arbetet med filmen. För mig syns och känns det verkligen i slutresultatet!
Har du några förebilder som inspirerat dig, form- eller innehållsmässigt, i ditt filmande? På vilka sätt?
– Jag inspireras av samarbeten, intressanta historier, situationer och människor. Jag växte ju upp ute i Hälsinglands skogar, utan TV, internet och mobiltelefon. Jag gick inte på förskola. Jag lärde mig helt enkelt från början att skapa ur mig själv, ur mitt eget huvud. Det är så jag jobbar nu med. När jag får ett manus börjar jag bygga filmen i mitt huvud, bit för bit och se scenerna runt omkring mig. Därför föredrar jag lång förproduktion, så filmen hinner växa fram.
Filmbranschen är långt ifrån jämställd. Har du upplevt att förväntningarna på dig har skilt sig åt från dina manliga kollegor? Eller har du några erfarenheter av att som kvinna i filmbranschen bli särbehandlad?
– Det finns oändligt många exempel och svar på den frågan. Egentligen har alla produktioner jag jobbar på övervägande kvinnor, och med ett jämställt tänk. Jag försöker inte övertyga någon om att jag kan mitt jobb längre, men jag vill skapa förändring, det gör jag genom att vara mig själv i en totalt mansdominerad bransch. I Tbilisi t.ex. var det första gången alla i mitt ljus-och kamerateam jobbade med en kvinnlig chef. Bara den erfarenheten gör att jag måste fortsätta!
Nästa projekt för Lisabi Fridell blir Lovisa Siréns långfilmsdebut Sagres.