Det är svårt att missa Camilla Skagerströms foto. Det är lika självklart och säkert som sökande och vackert. Från kortfilmen Micky badar, Oscarsbelönade Searching for Sugar Man till tv-serien Snoffe, döden och jag.
Nu har hon gjort en egen film, om psykisk ohälsa bland unga tjejer. Varför det?
– Det är roligt att jobba med filmer som är viktiga. Jag vill styra det själv – det här vill jag berätta. Dessutom är dokumentärer ett enda stort samarbete, även om det är jag som är regissör. Med Låt mig dansa har det var ett intensivt samarbete med klipparen, de som komponerade musiken och de framför kameran.
Vi återkommer till regidebuten. Först historik: i början av 1990-talet gick Camilla Skagerström på Stockholm Filmskola och fick samtidigt ett extrajobb på ett företag som arbetade med tv-produktioner. Det ledde till fotouppdrag på dokusåpor som Expedition Robinson och Farmen. Enligt henne själv otroligt lärorika år, och utan den erfarenheten hade hon aldrig gjort det hon gör i dag.
– Tekniken behöver jag aldrig tänka på, den kan jag släppa när jag filmar. Jag lärde mig att lyssna på vad människor säger. Då kan det vara bra att slippa tänka på bländaren. Lyssna och titta. Men framför allt lyssna. Inte bara på orden, utan också stämningar och känslor.
Som kvinna och fotograf var hon ganska unik, då i början av 1990-talet.
– Det fanns bara jag och en till. Varje gång jag kom till en inspelning fick jag alltid frågan: ’Är du scriptan?’. Och så fick jag börja med att ta de enklaste bilderna som inte kunde gå fel, som fasta helbilder. Men så blev någon sjuk och jag fick hoppa in och blev kvar.
I början av 2000-talet ville Camilla Skagerström gå vidare och arbeta med dokumentärer. Hon ville berätta andra historier, som var viktiga för henne. Som kunde förändra. Men i dokumentärfilmsbranschen stod hennes mångåriga erfarenhet från tv-produktion inte högt i kurs. Det blev inga jobb. Men hon fick rådet att söka till Dramatiska Institutet, som då bara hade en utbildning i foto för spelfilm.
Det var tuffa år, med mycket prestationsångest.
– Att arbeta med tv är helt annorlunda än spelfilm. De andra eleverna var väldigt konstnärliga. Men jag visste hela tiden att det inte var något jag skulle arbeta med, eftersom jag inte passar in i det större maskineriet som omger spelfilm, och fick mycket stöd av en av lärarna, Gunnar Källström.
Efter DI rullade jobben in. Skagerström utvecklade ett nära samarbete med Frida Kempff och arbetade med andra regissörer som Ina Holmqvist och Malik Bendjelloul. Hon nämner själv tv-serien Klass 9A från 2008 som något hon är nöjd med.
– När vi skulle börja filma så bestämde vi oss för några regler som vi skulle hålla oss till. Vi skulle bara använda fast optik och en speciell teknik som gjorde att materialet såg mer filmiskt ut. Alla mellanbilder skulle filmas från en bil som körde genom Malmö. På SVT sade de: ’Du måste ha B-foto om ni bara använder fast optik’. Så jag fick visa cheferna att det gick alldeles utmärkt ändå. Jag vågade ta ut svängarna. Innehåll och estetik smälte samman och förhöjde varandra.
– Det fick jag med mig från utbildningen på DI. I dokumentärfilm finns en tradition av att använda lätt utrustning med zoom och hänga på. Jag tänker: nej. Och efter tio år av tv-produktion visste jag vad jag kunde göra. Det är jag stolt över.
Det svåraste hon har gjort är dokumentären När ingen ser av Ulla Lemberg och David Herdies, om den globala sexhandeln med barn.
– Det pågick en konstant diskussion. Hur ska vi gestalta det här? Det var så många parametrar att förhålla sig, som etik och integritet. Det är den produktion som har satt djupast spår i mig. Jag kan inte komma på något viktigare att berätta om.
2011 startade Camilla Skagerström och hennes man Mats Ågren sitt eget bolag, Dokumentärministeriet (”samma år som vi fick vårt första barn”). Tillsammans har de gjort tv-serien Snoffe, döden och jag, en barnproduktion för SVT som nominerades till en Emmy. Nu håller de på med en film som följer några svenska polisers arbete med barnsexhandel.
– Det blev allt viktigare att få arbeta med angelägna ämnen, att få utgå från mig själv. Sedan gillar jag att vara involverad i hela produktionen, från att sortera kvitton till marknadsföring. Det är bara finansieringsbiten som är svår och jobbig.
Man skulle tro att det hjälper att ha en Oscarsvinnare som Searching for Sugar Man i bagaget, som fått mycket beröm för sitt fina foto.
– Det är svårt ändå. Nuförtiden måste man filma ganska mycket för att få finansiering. När du presenterar projektet måste det nästan vara klart. Då har man lagt ut mycket pengar utan att kanske kunna lägga ner den tid som krävs. Och det tar lång tid att få besked.
Nu är i alla fall Camilla Skagerströms debut som regissör klar. Låt mig dansa är en kortdokumentär på femton minuter där fem unga tjejer berättar om sina erfarenheter av psykisk ohälsa. De har gemensamt att de deltar i ett forskningsprojekt om hur dans kan förbättra hälsa, självkänsla och mående.
– Under en period träffade jag många ungdomar. Samtidigt kom dagligen larmrapporterna i tidningarna om den ökande psykiska ohälsan bland unga. Det är inte bra att så många unga mår dåligt, att utskrivning av läkemedel ökar så drastiskt. Det är ett ämne som det redan gjorts mycket om, men jag ville också bidra.
– Jag stötte på det här projekt som gav vanliga tjejer en fristad i dansen. Och forskningen som min film baseras på är redan implementerad i skolhälsovården runt om i Sverige. Dans är populärt och kan nå många. Det är en kraftfull hjälp, både av vad jag sett i forskningen och det jag själv har sett.
Filmen kommer att visas i SVT så småningom, men först ska den tävla i kortfilmskategorin på dokumentärfestivalen Tempo i Stockholm.
– Det är jätteroligt, jag blev så glad över att bli utvald. Jag gillar Tempo. Det är härligt med en renodlad dokumentärfestival, att få vältra sig i dokumentärer. I år är det väldigt mycket spännande film i programmet, jag kommer att hänga där mycket.