“Jag älskar den absurda komedin,” säger Bahar. Men som regissör har hon just avslutat arbetet med en dramafilm om en kvinnlig hjälte i pojkkläder, Bacha Posh! (den nya titeln lyder Love by a Montain – reds tillägg). Vi sitter i skådespelaren och regissören Bahar Pars’ stora kök på Södermalm, dottern Ariel har placerat sig framför en skärm i vardagsrummet. Bahar har natten innan varit uppe till tre för att klippa klart en kortare version av sin senaste film, Bacha Posh!, en spelfilm om en tonårsflicka som utklädd till en pojke flyr från Afghanistan.
Idén till projektet kom för några år sedan när Bahar Pars läste om fenomenet ”bacha posh”, vilket betyder ”utklädd till pojke” på dari. Det är mammor i Afghanistan som klär ut en dotter till pojke, för att barnet lättare kunna röra sig i samhället och hjälpa familjen, kanske gå i skolan. När de kommer i tonåren får de ta på sig kvinnokläder.
”Det fascinerade mig så mycket att jag skrev en film om det. Jag hade helst spelat in i Afghanistan, men det blev för farligt. Inte för mig, men jag kunde inte riskera att något hände med resten av filmteamet. Då föreslog fotografen Gabriel Mkrttchian, som kommer från Armenien, att vi skulle spela in där. Hans mamma skickade några bilder och så bestämde jag mig. Ibland måste man skjuta från höften. Jag går på magkänsla, det är viktigt i den här branschen.”
I somras var teamet i Armenien i tolv dagar för att spela in filmen. Den handlar om en flicka som tillsammans med sin mamma flyr och tar sig till gränsen. Där dör mamman, och flickan som alltså är utklädd till en pojke, blir omhändertagen av en lite äldre kille som betraktar henne som sin bror.
”Det var så många språk under inspelningen: persiska, svenska, engelska och armeniska. Alla på plats ville ta besluten med Gabriel. Först tänkte jag att det handlade om språket, sedan förstod jag att de inte var vana vid kvinnliga regissörer. Det var alltid: ‘vem är hon?’. Det tog ett tag att vinna respekt.”
Den färdiga filmen, som i början av året fick stöd av Moving Sweden, är 30 minuter lång. Det blir Bahar Pars tredje film som regissör. Hon har tidigare gjort kortfilmerna Rinkebysvenska och Turkkiosken, den sistnämnda visades på Sundance-festivalen tidigare i år. ”Jag är skådespelare, där är jag tryggast. Men redan på scenskolan ville jag berätta mina egna berättelser. Jag var inte nöjd med rollerna. Jag tänkte alltid: ’det här kan jag göra bättre’. Till slut kom jag till en punkt: gör det då.”
Men hon kunde ingenting. Så hon lärde sig själv, genom att ladda ner gratis manusprogram, läsa nätet, titta på ”tutorials” och läsa böcker om dramaturgi. Och inspirerades av andra filmare. Kortfilmen Pussy have the power av Lovisa Sirén, om några tjejer som spelar in en låt i en studio, blev en uppenbarelse.
”Kunde det vara så enkelt? Att filmen utspelade sig i bara ett rum. För det var så jag ville göra.”
Rinkebysvenska utspelar sig till största delen i ett trångt inspelningsbås, där en skådespelare ska läsa in en text, påhejad av två killar i kontrollrummet. Det framgår snart att hon har fått uppdraget för att hon är brunhyad och förväntas kunna prata rinkebysvenska. ”Prata som du gör med dina kompisar,” heter det från kontrollrummet.
Uppföljaren, och andra delen i en planerad trilogi, blev Turkkiosken. Där orsakar nyanställda Asal dålig stämning på kontoret genom att ifrågasätta användningen av ordet ”turkkiosk” under ett möte. Med lätt handlag och stark igenkänningsfaktor belyser Bahar Pars vardagsrasism och maktstrukturer.
”Det finns många lager i Turkkiosken. Det är som med feminismen, att det finns hierarkier. En man kollar gärna på en annan man som talar, för att bekräfta honom. I de sammanhangen hamnar den bruna kroppen längst ner i hierarkin. Men det är också absurd komedi. Det blir roligare då.”
Hon har fått mycket positiva reaktioner på Turkkiosken, både i Sverige och utomlands. Det har varit viktigt för henne. Bahar Pars kom från Iran som tioåring och hennes mamma, som alltid tagit det största ansvaret för familjen, blev väldigt ledsen och arg när dottern berättade att hon ville bli skådespelare.
”Jag borde ha blivit ingenjör eller läkare, tagit vara på möjligheten. Medan jag ville förändra världen. Det har alltid funnits i mig. Och jag tror på det visuellas kraft. Vad händer om vi aldrig får se kvinnliga hjältar, om vi aldrig få se bruna kroppar i stora roller? Jag tror att man kan förändra med film. Jag fick ett brev från en 90-årig tant som skrev att hon hade skrattat ihjäl sig åt Turkkiosken, hur hon hade känt igen sig.”
”Nu används Turkkiosken i skolan och jag har skrivit en handledning med frågeställningar. En film av mig har blivit utbildningsmaterial! Det gör mamma stolt.”
Att filmen har visats på olika festivaler runt om i världen borde också göra mamma stolt. Nyligen visades Turkkiosken på filmfestivalen i amerikanska Sundance. Bahar Pars var på plats och blev bjuden på middag med andra filmskapare och fick sitta nära Robert Redford. Det var stort.
”Han köpte ranchen och startade festivalen för att träffa filmmänniskor från hela världen, för att se andra filmer och berättelser. Då tänkte jag: nu sitter vi här för att du hade en vision.”
Inspirerande så klart. Men också en möjlighet att knyta kontakter med kollegor.
”Efter metoo-rörelsen är det en annan sammanhållning. Konkurrensen, spelregler som sattes av männen, är borta. Vi ser varandra, peppar varandra.” I våras var Bahar Pars på filmfestivalen i Cannes för att tala med två kulturministrar om just metoo-rörelsen i Filminstitutets seminarium Take Two.
”Film är ensamt. Jag är van att arbeta med teater, vara del av kollektiv. Jag saknar forum där man har någon att prata med. Nu har jag bildat en Facebook-grupp med Ninja Thyberg, Fanny Metelius, Lovisa Sirén och Nathalie Álvarez. Vi diskuterar svårigheter med att vara kvinna, läser varandras manus och ger feedback.”
För de flesta svenskar är hon fortfarande mest känd för sin roll som Parvaneh i En man som heter Ove. Och även om hennes egna filmer numera tar upp hälften av hennes tid, så kommer hon att synas en hel del under det kommande året, både i tv-serien Svartsjön 2 som visas på TV3 och tv-serien Conspiracy of Silence som produceras av Peter Stellans bolag Brain Academy för Viaplay.
Sedan är det Persona-projektet. Redan 2016 ville Bahar Pars göra en teateruppsättning av Ingmar Bergmans Persona tillsammans med Nanna Blondell och Dimen Abdulla på Dramaten. Då fick de göra en uppskattad workshop. (Föreställningen “Persona, persona, persona” spelades på Dramatens Bergmanfestival i augusti 2018).
”Vi går in med liv och identiteter. Kvinna, mamma, karriär. Skulden över att inte vara närvarande. Och klass! Det kunde Bergman. Här har vi alltså undersköterskan – Nanna – och den stora skådisen – Jag! Det handlar om makt, om vem som pratar.”
”Vi gör den ihop, regisserar varandra. Alla frågar: ’vem ska regissera?’. Folk glömmer bort hur mycket de kan.”
Eftersom hennes kortfilmer varit populära på festivaler i Sverige och utomlands får hon ofta frågan om när den sista delen i trilogin kommer. Det vet hon ännu inte. Det enda hon vet är att det ska bli rätt – och att manuset får ta den tid det behöver.
Hon har andra manus att arbeta på också – två långfilmsmanus, faktiskt. En genrefilm, där hon själv ska få en roll. Och en bred komedi. Komedi är viktigt för Bahar Pars.
”Min vision är att göra skönare komedier. I dagsläget är det männen som får bestämma vad som är roligt. Det är antingen Solsidan eller förortskomedier. Det skämtas på bruna kroppars bekostnad. Finns det inget annat? Jag vill gå djupare.”
”Min mamma och min svärmor kommer från helt skilda världar. Tänk att göra något som båda skulle gilla. Komedi är tabu, ofint. Det får inte visas på festivaler. Det är Janne i Sjöbo som gillar komedier. Det gillar jag. Är det inte den svåraste genren? Nu jävlar.”
Fotnot: På Love & Anarchy-festivalen i Helsingfors i september är Bahar Pars “Filmmaker in Focus”. Festivalen visar hennes filmer samt Baby och Ariel, där Bahar finns på rollistan.