– Det finns väldigt många uttryck som vi en gång använde som idag är helt borta. Lida pratade om att ”gå på arviggar” – det betyder att gå och bära på arvingar – att vara gravid, alltså! Bara i ett litet ord hör man en historisk spegling. Det är mycket spännande. Och mycket vackert.
Lida Utas Andreasdotter föddes 1933 i Zmievka i Ukraina, eller Gammalsvenskby som det heter på svenska. Hit kom på 1700-talet en liten grupp bönder från ön Dagö i Östersjön, idag del av Estland, innan dess del av Sovjet och Ryssland och innan dess, 1563-1721, del av Sverige. 1781 lockades de att bosätta sig i Ukraina och kom fram året därpå, hårt ansatta av den långa vandringen. Sedan dess har Krimkrig, rysk revolution, Stalin, tysk ockupation, gulagdeportation och flera perioder av svält rullat fram – och murens fall, icke att förglömma. Gammalsvenskby står ännu kvar.
När Anna Eborn träffade Lida 2009 började en nästan tioårig resa.
– Jag var i Ukraina för att reka inför en dokumentärfilmsidé jag hade. Av en händelse så hamnade jag i Gammalsvenskby och blev oerhört nyfiken. Hela denna historia om samhället var helt nytt för mig och jag läste på i allt jag kunde hitta. Idén var först att jag skulle skildra svenskheten i byn och jag åkte dit och firade både jul och nyår där. Det fanns åtta kvinnor kvar som talade svenska och jag filmade dem allihop. Den jag blev starkast knuten till var Lida. Det var som om ingen riktigt hade lyssnat på hennes historia. Hon är en långsam berättare men med ett rikt språk. Och hon var väldigt duktig på att förstå min rikssvenska.
Samtalen skulle snart ta både Anna Eborn och filmen till nya platser.
– Hon berättade om sin son Arvid som föddes i ett sibiriskt gulagläger 1952 och som i tonåren hamnade i Ryssland medan Lida själv återvände till Ukraina. Sedan dess hade de inte haft någon kontakt. Jag försökte hitta Arvid, vilket tog flera år. Jag hamnade i St Petersburg med en lapp med en ofullständig adress som inte ledde någonstans. Jag hade nästan gett upp när en rysk researcher jag jobbade med hittade ett foto på den ryska Facebook-varianten VK och när jag såg den så var likheten så stor att det inte fanns någon tvekan. Han hade då tagit bort sitt efternamn och var på väg att bli munk. Han bodde ett par timmar söder om St Petersburg, jag åkte dit och vi fick ett fint möte. ”Har du bilder på henne?” var det första han frågade. ”Rörliga, till och med”, sa jag. Han var då i färd med att förbereda sitt nya eremitliv på ett ortodoxt kloster. Hade jag bara dykt upp lite senare hade det varit för sent, då hade han bytt namn och varit uppslukad.
Samtalen med Arvid kastade ljus på ännu en familjemedlem.
– Han berättade om Lidas syster Maria som bodde i Sibirien. Jag reste dit och hittade henne. Även där hade kontakten brutits för länge sedan. Maria bodde ensam. Vid mitt första besök grät hon nästan hela tiden, bara av att prata svenska, vilket hon inte gjort på hur många år som helst. Andra gången kunde vi samtala lite djupare. Så filmen utvecklade sig genom åren till att utspela sig både hos Lida i Gammalsvenskby, hos Arvid i St Petersburg och hos Maria i Sibirien. Det blir till en återförening för dem, genom filmen, genom delade minnen och berättelser. De träffas aldrig i livet igen. Arvid är nu munk. Lida har gått bort. Jag följde henne till hennes död och även lite efter det.
Under andra världskriget invaderas Ukraina av tyskar och i stort sett hela Gammalsvenskby tvingas fly. Vid tio års ålder gick Lida genom först Polen och sedan Tyskland och återbördades sedan till Ukraina vid krigets slut – för att därefter deporteras till arbetsläger i Sibirien för påstådd tyskvänlighet. Först 1953, efter Stalins död, fick hon återvända hem, nu med två små barn. Där är mera i denna fascinerande livshistoria, som med rätta har sysselsatt Anna Eborn under all denna tid.
– I sju år följde jag henne, det skulle ha blivit längre men hon gick bort ganska plötsligt. Först filmade jag digitalt, sedan även på 16 millimeter, vilket största delen av filmen är på. Det är dyrt att filma analogt men jag tyckte att det var värt det för det passade hennes språk, hennes poesi, bättre. Det förhöjde minnena, skapade ett tidlöst intryck, lite som hos Sokurov och… hos väl tio till filmskapare i världen idag. Jag hade inte många rullar med mig så det gällde att filma selektivt.
– De första åren hade vi i stort sett ingen finansiering, bara lite medel till att åka på inspelning. Sedan fick vi stöd från Danmark och efter det även Sverige, detta var under de sista tre åren.
När är de här människorna och deras språk borta från jorden?
– Lida var en av de sista. Av de åtta jag träffade 2009 är Elsa, Maria, Melitta och Lida nu alla borta. Det finns däremot släktingar till Gammalsvenskbyborna på Gotland, som har en ganska levande kultur.
Lida hade världspremiär på CPH:DOX i Köpenhamn, visades sen på Göteborgs filmfestival och därefter på Tempo-festivalen i Stockholm. Senare i vår får den svensk biopremiär – som den första i regelrätt distribution, vilket förstås gläder henne.
– Pine Ridge, som jag gjorde i USA 2012 – för övrigt efter att jag misslyckades med att hitta Arvid i första rundan – fick premiär på filmfestivalen i Venedig med gott mottagande och vann pris som bästa dokumentär på filmfestivalen i Göteborg. Epifania, en spelfilm med dokumentära inslag som jag gjorde ihop med en colombiansk regissör, Oscar Ruiz Navia, var i Busan i Sydkorea och sedan Göteborg. Ingen av dem har fått svensk distribution, vilket är synd. Mina filmer är konstnärliga, men inte svåra att förstå.