Sophia Olsson beskriver själv sitt yrke som en ömtålig balansakt där man gemensamt i teamet samordnar känslor, visuella och dramatiska uttryck för att tjäna berättelsen på bästa möjliga sätt. ”Hur mycket som ska visas eller inte visas i ett bildutsnitt– det är den eviga frågan!” Sophia menar att det gäller att inte trycka på med för mycket känslor – för henne handlar filmfoto om kreativa val, val som hon gärna också överlåter på åskådaren för att ge utrymme åt fler perspektiv. Hon ger ett exempel från Sameblod, det personliga drama som renskötaren Elle Marja upplever när hon vill fly sitt samiska ursprung, när hon utsätts för rasistisk behandling av storsamhället i 30-talets Sverige. Som fotograf bestod hennes kanske viktigaste utmaning i att fånga det majestätiska fjällandskapet i Sápmi utan att romantisera det så att skönheten skulle överskugga själva berättelsen.
Sophia Olsson har alltid känt sig dragen till filmen, ända sedan hon var barn. ”Min pappas kompis var biografmaskinist på en lokal bio där jag växte upp”, minns hon. ”När vi besökte honom brukade vi hänga i maskinrummet och se filmer som jag annars inte hade sett i den åldern – eller alls. Och något fastnade definitivt där, sedan dess har film för mig alltid varit något att försvinna i.”
Som konstnärlig inspiration nämner Sophia fotografen Philip-Lorca di Corcias suggestiva dokumentärbilder som drar åt det teatrala, iscensatta. Hon tycker de är djupt fascinerande och det stimulerar hennes nyfikenhet att fundera kring hans porträtt som med intensiv närvarokänsla fångar både tillfället och subjektet i vardagliga miljöer och filmiskt ljus. Sophia Olsson har just avslutat arbetet med Milad Alamis danska debutfilm The Charmer (Charmören), ett psykologiskt drama om Esmail, en ung iranier som desperat letar efter en kvinna som kan hjälpa honom att få uppehållstillstånd i Danmark. Med tanke på Sophia Olssons känsla för samarbeten med unga talanger, är det definitivt en film att se fram emot.
Tidigare publicerad i Swedish Film # 1 2017