Jag möter kostymdesignern Cilla Rörby en solig dag i hennes trädgård i södra Stockholm, den är lika sprakande som henne själv – pyntad med pastellfärgade trädgårdsdjur, ljusslingor och retro- och second hand-fynd. På armarna har hon tatueringar som skvallrar om vilket yrke hon har. Om en som föreställer tvättråd säger hon med glimten i ögat:
– Det är en ren vägra acceptera tvättråd-aktion för mig. Jag blir arg när jag köper ett plagg med överkorsad vattentvätt. Man kan betala dyra pengar för ett ”engångsplagg”. Den runda ringen med ett P i mitten betyder att plagget bara får tvättas i kemtvätt, det hinner man nästan aldrig under ett projekt och därför avskyr jag det. Såklart är jag försiktig med känsliga material, men alla karaktärsgrejer som måste hålla form och färg och bara behöver fräschas upp, tvättar jag i 30 grader – klarar de inte det är de svåra att jobba med.
Det var när Rörby som elvaåring tittade på Bergmans Fanny & Alexander (1982) som det gick upp för henne att det är någon som har gjort karaktärernas kläder.
– Min pappa var Bergmanfanatiker, och jag blev helt besatt. Jag kunde höra det frasande ljudet från plaggen. Många år senare upplevde jag samma sak när jag såg filmen Moulin Rouge, det kom tillbaka till mig, jag hörde ljudet från klänningarna. Eller om det bara är i min fantasi.
Förutom att ha ett stort filmintresse fotograferade Rörbys pappa stillbild. Med eget mörkrum hemma erbjöds Rörby vara med i hela processen redan som liten. Samtidigt fanns en annan person i hennes vardag, som fungerade som en stor inspiration.
– Tant Astrid var vår dagmamma, hon var alltid hemma hos oss. Hon var otrolig på att sy, hon kunde göra vad som helst av ingenting. Hon var så kreativ, sparade på alla smålappar – det har jag anammat. Jag brukar säga att det var hon som lärde mig sy från första början, hon påverkade mig väldigt mycket.
Som uppvuxen med akademikerföräldrar fanns en önskan om att Rörby skulle flytta till Uppsala för att studera. Det intresserade inte henne, hon hade i stället fått nys om att det var Beckmans en skulle gå om en ville bli kostymdesigner. Det skulle ta henne fyra försök innan hon kom in. Under tiden jobbade hon på en slipsfabrik, som var ett litet familjeägt företag.
– På den tiden fanns något som hette ungdomspraktik som man kunde få genom Arbetsförmedlingen. Jag fick övertala dem till att ge mig praktik i en syateljé, till slut fick jag plats i slipsfabriken Peer AB Kravattfabriken i Västertorp. Jag fick börja med att sy, och efter ett halvår råkade min chef se lite telefonklotter som jag hade gjort. Han frågade om jag ville byta till designavdelningen, och det ville jag. Där fick jag lära mig att rita mönster för slipsar och scarves. Vi jobbade ju med vanlig skrivare och kopierade upp mönster flera gånger som vi sedan färglade, så det tog mycket tid, men oj vad jag lärde mig på att göra det. Det blev som en del av min grundutbildning.
Omständigheter gjorde att Rörby, 23 år gammal, plötsligt var ensam designer på företaget. Med ansvaret att göra slipsar som sålde så pass mycket att de kunde bära företaget läste hon samtidigt kurser på kvällarna, i modeteckning, dräkthistoria och kroki. På vårarna sökte hon till Beckmans.
– Jag är en arbetsmaskin, har jag gett mig fan på att något ska gå så går det. Till slut insåg jag att det kanske var Beckmans kvällskurs man skulle gå, för att komma vidare. Lite tufft blev det ändå att klara den samtidigt som jag hade ett heltidsjobb, det var mycket läxor. Hela lägenheten var full med teckningar som skulle torka. Sedan kom jag in på utbildningen.
Hon fortsätter:
– Man går alla dessa utbildningar för att man ska bli kostymdesigner, och plötsligt var jag nästan klar med Beckmans – det som var mitt stora mål. Jag gick in i en liten livskris. När jag gick tvåan skulle vi ha praktik, men det var omöjligt att hitta en kostymdesigner som behövde mig just då. Min lärare hjälpte mig, och jag fick praktisera hos en tjej som heter Maria Sohlman-Wikman som var scenograf och kostymdesigner. Idag har vi kostymförråd ihop. Jag fick sommarjobb hos henne, och efter examen fick jag jobba med hennes dåvarande man, regissören Magnus Wikman. Jag var helt hög av att få vara med på filminspelning, jag flög som på små moln.
Under våren 2024 har Rörby arbetat med filmatiseringen av Camilla Läckbergs Glaskupan. Hon berättar att det har varit rörigt – samtidigt som kostymerna skulle göras blev hennes assistent skadad och sjukskriven. En kollega som stått henne nära i över två decennier.
– Anna-Maria Å Bandagu gled in i mitt liv 2002, under arbetet med första säsongen av Hem till Midgård. Vi sydde extremt mycket under det projektet, det var väldigt lärorikt och roligt. Jag behövde en assistent, och jag letade och letade för att hitta någon. Det var mitt i sommaren och jag kunde bara inte få tag på någon. Samtidigt hade jag ett litet barn, jag höll på att jobba ihjäl mig. Väldigt nära inpå att inspelningen skulle börja fick jag ändå tips om Anna-Maria av en kompis, och vi planerade in ett möte. Jag kommer ihåg exakt hur jag kände när hon klev in genom dörren – henne ska jag ha! Sedan dess har vi jobbat ihop.
Rörby beskriver hur deras sätt att jobba ihop kan jämföras med en lek mellan två bästa vänner. Ur ett annat perspektiv menar hon att förutsättningarna för assistenter generellt sett är något som har förändrats under åren.
– Jag har jobbat så länge att det har kommit många nya regler på vägen, kring övertid och så vidare, för mina assistenter. Nuförtiden måste man vara flera personer på avdelningen. Tidigare kunde jag vara ensam, och göra allt själv fram till en vecka innan inspelningen, och sen kom en assistent. Då hjälptes man åt, jobbade dygnet runt och handlade kläder på kvällar och helger. Jag har alltid sett det mer som en livsstil än ett jobb. Stora delar av detta är ju mitt största intresse, därför gör jag jobbgrejer även på fritiden – för att de är lustfyllda. Oavsett, en viktig grundplåt är att vi ska ha roligt när vi är på jobbet. Jag vill inte vara en chef som står och pekar och domderar, ingen ska vara rädd eller ha ont i magen för att jag kanske blir sur för något.
Rörby beskriver perioden av research som en lyx, och den absolut roligaste; ett sätt att få leva sig in i andras liv och positioner.
– Researchtid, att gå in i tiden och människorna i den, är viktigt för mig. Det gäller både epok och nutid. Att känna lukten av den, att kolla i tidningar och se filmer som är gjorda i sin samtid. Även om det är nutid, att söka upp människor i sina sammanhang. Hur ser de ut? Hur beter de sig? Vad pratar de om? Vad köper de till lunch? Vad handlar de i affärer? Det är väldigt intressant. Speciellt i epok, då går det ju att få ett svar. Det har gått så lång tid att man vet hur saker slutade. Det är inte modetidningar jag tittar i, exempelvis SVT:s öppna arkiv är så fint så jag dör. Bara att se ett nyhetsinslag från året som man ska skildra gör mycket för att förstå hur människor såg ut då.
– Under 2020 jobbade jag med Snabba Cash, det var Covidtid och jag satt i timtal och tittade på folk för att förstå karaktärernas sammanhang. I Södertälje satt jag och fikade vid ett torg, och på Östermalm gick jag på start up-möten för att förstå vad det är för något, en värld som var helt ny för mig då. Genom att titta på folk får man en visuell gatubild. I Södertälje såg allt väldigt härligt, tryggt och familjärt ut, folk umgicks, rökte och hängde på caféer. Medan folk på Östermalm gick runt ensamma med en lunchpåse, gärna pratandes i telefonen, hade bråttom och såg viktiga ut. Utifrån såg det ut som en hotfull värld.
Researcharbetet kan också innebära att studera sociala medier, läsa dokument och möta personer som har samma erfarenheter som karaktärerna.
– I arbetet med Snabba Cash fanns inte så mycket rörligt material att göra research kring, i stället låg jag i min säng på nätterna och kollade på, bland annat, Instagram. Sen fick vi intervjua personer som varit med i brottslig verksamhet och hoppat av. Nu i arbetet med Glaskupan hade vi en kriminaltekniker med på plats, även under arbetet med Lasermannen (2005) och i Jakten på en mördare (2020) var de kriminaltekniker som arbetade med det riktiga fallet med. Inför Lasermannen fick jag en hel pärm med information från den husrannsakan som gjordes hos John Ausonius. Jag lusläste den och gjorde noteringar om olika kläder han bar, som jag trodde att jag skulle kunna hitta. Vi fick också träffa de poliser som var med och grep honom.
Rörby menar att hon i sitt arbete är intresserad av att hitta något mer än en schyst stil eller rätt storlek till rätt person. Hon vill se hur bilden byggs upp med hjälp av både scenografi och kostymdesign, som en historia kan byggas utifrån. När ett nytt samarbete ska börja är just det en viktig bit.
– Jag är nyfiken på scenografen, eftersom vi kommer ha ett nära samarbete. Hemmen som personerna ska bo i måste hänga ihop med hur jag klär dem. Om det ska hänga kläder i en hall vill jag bestämma vilka kläder som hänger där, annars blir det lätt något som inte hänger ihop med karaktären. Som ett par jeans kastade över en stol, till en ordningsam karaktär som aldrig ens skulle bära jeans. Jag har ett eget kostymförråd, så det är kanske lättare för mig än för många andra kostymdesigners att vara så noggrann. Jag kan lägga till plagg utan att det behöver bli dyrare – det ska vara en fördel att välja mig. Men jag tycker att det är så oerhört störande när jag inte kan tro på den karaktär jag ser. Projektet ska ju bli en trovärdig historia, det är ju faktiskt därför man gör sitt jobb.
För Rörby är det viktigt att ständigt utvecklas, att inte fastna i en tid, epok eller genre.
– Mitt mål har från början varit att bli väldigt bra i alla genrer, därför att de ger energi från den ena till nästa. Nu har jag ju gjort Ronja som har fått mycket publicitet, och tidigare har jag vunnit ett par Guldbaggar, då kan jag bli lite rädd för att folk bara tror att jag vill göra stora grejer. Men man ska komma ihåg att jag under tio år jobbade gratis med nollbudget-produktioner för barn för att de var så roliga och kreativa. Jag är förstås lite för gammal för att jobba utan arvode, men jag vill fortfarande göra allt. Jag vill rota på loppisar, för att hitta små grejer som går att sy om till ett plagg. Jag kommer aldrig tröttna på det. Efter att jag hade gjort Millenium-trilogin fick jag ofta frågan om jag ville till USA, men jag ville helst av allt få göra julkalendern. Tidigare var det in house-kostymörer som gjorde den och den var därför omöjlig att få göra. När det förändrades fick jag äntligen chansen. 2010 gjorde jag min första julkalender och jag var så sprallig. Nu har jag gjort tre.
Rörby är aktuell med andra delen av tv-serien Ronja Rövardotter (2024). Hon menar att hennes initiala reaktion på att hon skulle få göra kostym för produktionen var att det skulle bli roligt att arbeta med medeltidskostym. Samtidigt ville hon inte titta alltför mycket på filmen Ronja Rövardotter (1984), som inte utgår från samma manus. Fokus låg på att göra sin grej.
– Jag var elva år när boken om Ronja kom. Jag och mamma läste den högt och jag tyckte jättemycket om den. Den är originalet för mig, och så som Ronja ser ut på bokomslaget är så jag ser henne. Redan tidigt bestämde jag och maskören att det var så hon skulle se ut i tv-serien också.
Under våren 2022 började Rörby arbeta tillsammans med två sömmerskor från Litauen. Till en början var åttio procent av inspelningen tänkt att göras i just Litauen, men på grund av kriget i Ukraina filmades bara sex veckor där och resten runt om i Sverige, i Bergslagen, Dalarna, Kungälv, Varberg, Åre och i en studio i Södertälje.
– I Sverige har inte så många liknande produktioner gjorts, så det finns inte så många grejer att använda. Eftersom vi skulle filma i nästan ett år förstod vi att vi inte skulle kunna hyra kostymer, de skulle ändå skitas ned och förstöras. Därför behövde många exemplar av varje plagg sys upp. En annan fråga var vilka material vi skulle använda, kläderna skulle vara hållbara och skådespelarna skulle bära dem under både vinter och sommar. Begreppet kill your darlings var nästan som ett tema för hur arbetet med Ronja var. Om man exempelvis gör fem tunikor i ull till varje karaktär, då kan man inte göra dem för detaljerade runt halsen. Mattisrövarna var tolv, Borkarövarna var tolv och sedan var en massa andra rövargäng med. Det blev oändliga mängder kläder. Det var utmaningen i det här projektet.
Förutom att göra en oerhört stor mängd kläder till människor, var en annan utmaning att skildra figurer som grådvärgar och rumpnissar – som spelas av människor.
– Hur vi skulle göra rumpnissarna var länge ett frågetecken, men de blev ju en hit – det var svårt att hålla sig för skratt. Det tog två dagar att filma dem, det var de roligaste inspelningar jag varit med om. Varje rumpnisse hade en masktid på fem timmar, sedan tog det nästan en halvtimme att få på kläderna. Under andra inspelningsdagen var en av dem tvungen att gå och kissa mitt i, teamet fick vänta i ungefär femtio minuter – det var lite roligt. Samtidigt måste det ha varit hemskt för dem, det var 35 grader ute när vi spelade in och hela deras huvuden var täckta med mask.
Den mest kostsamma utmaningen var rustningar som skulle se ut som om de vore gjorda i metall.
– På grund av säkerhetsskäl fick vi inte ha metallrustningar. Därför använde vi en metod som används i England och USA där man gjuter av faktiska saker, sedan gör man dem till en plastblandning som senare målas och behandlas för att få det att se ut som riktig metall. Det var en process som kostade halva min budget. En rustningsmakare som heter Albert Collins designade och tillverkade rustningarna, han är väldigt duktig. Vera Vitalis handskar gjorde han faktiskt i metall, med en 1400-tals-rustning som förlaga. Hon hade säkert femton provningar, varenda liten del är gjord för att hon skulle kunna röra sig obehindrat.
Att skapa en serie som bygger på både bok och film ser Rörby som ett sätt att låta sagan leva vidare.
– Man är ju medveten om att filmen om Ronja är en favorit för många, den har betytt mycket. Det kommer komma många Astrid Lindgren-nyinspelningar, men det här är den första som har gjorts och vi får därför ta kritik. Vissa gillar den, vissa inte. Men det är också roligt att få ge den till människor i andra länder, som håller liv i böckerna men kanske inte kommer vilja se en 40 år gammal film. Därför tycker jag att serien är en hyllning till Astrid Lindgren.