Producenten Malin Söderlund har, tillsammans med kollegor i samma roll, gjort en rad familjefilmer. Mellan 2018–2022 låg filmerna Sune vs Sune (2018), Sune – Best man (2019) och Håkan Bråkan (2022) i topp på listan över de mest sedda barnfilmerna på bio – Söderlund arbetade med alla tre. En framgång som började i ett trevande in i filmbranschen, som så småningom kom att byggas på ett tydligt målinriktat arbete.
– I mellanstadiet gick jag på filmklubb på bion Röda Kvarn i Ängelholm, där jag är uppvuxen. Den film jag minns allra mest är en Bille Augustfilm – Zappa (1983). Jag minns den som gripande och hemsk, den var så jobbig. Men det var en stark upplevelse. Senare, under högstadiet pågick en sorts VHS-kamp, som gick ut på att butikerna tävlade om att hyra ut film billigast. Jag och mina kompisar brukade hyra 10 filmer för 15 kronor styck, och under helgen tittade vi på dem. Vi såg allt möjligt, men mest amerikanskt.
Efter gymnasiet valde Söderlund att börja studera reklam, för att inse att det inte var något för henne. Det roliga var när de som studenter fick använda skolans videokamera för att göra egna filmer. Det stora filmintresset föddes emellertid när hon flyttade till Göteborg för att läsa filmvetenskap på universitetet. Något hon följde upp med en examen från Kulturvetarlinjen, med filmvetenskap som huvudämne. På kvällarna gjorde hon och hennes studiekompisar tv-program på Öppna Kanalen på Hagabion. Där fick hon nys om en producentutbildning, som hon valde att gå.
– Efter det fick jag mitt första filmjobb, som inspelningsassistent på en Daniel Fridell-film. Det var långa dagar och jag började först av alla. Jag bryggde kaffe och packade bilen, jag körde ut till inspelningsplatsen i skogen och sedan tillbaka igen för att hämta fler grejer – då satt de andra och åt frukost. Det var mycket för- och efterarbete, men även om det var tungt tyckte jag att det var så roligt att vara på en filminspelning. När jag hade tid över försökte jag därför hjälpa till på alla de andra avdelningarna, jag lärde mig mycket på det. Många i teamet var rutinerade och jag fick komma in i deras nätverk. De berättade historier och jag förstod att de kände glädje inför sina jobb, det motiverade mig. På det sättet började mitt arbete inom branschen, i efterhand är jag väldigt glad för att jag hade det där jobbet.
Efter projektets slut gav filmens producent Söderlund rollen som produktionsledare för en lågbudgetfilm som spelades in i Göteborg, ett yrke hon kom att arbeta med under flera år. Att bli sedd av personer med ledande positioner menar Söderlund har betytt mycket för henne.
– Jag sökte jobb på SVT-drama i Göteborg och blev intervjuad av Annika Holmberg-McLachlan, som var projektledare. Hon gav mig erbjudande att vara produktionsledare för en ny tv-serie som hette Familjen (2002). Jag var 26 år hade inte gjort så stora projekt, men det kändes självklart. Hon trodde på mig och därför trodde jag på mig.
Som frilansare blev Söderlund kvar på SVT i fem år. Hon frilansade därefter i flera år innan hon gick till produktionsbolaget Anagram, som bland annat fokuserar på tv-serier och långfilm. Där var Gunnar Carlsson hennes chef.
– Han lärde mig att fokusera på att producera, och inte på produktion. Att inte fastna i detaljer och att lösa logistik, som är mycket lättare. Han ville att jag skulle se varje tagning och ha åsikter om manus och klippning, att hela tiden gå in i historien som berättas. Han menade att jag måste följa projektet kreativt, från start till slut – håller det som skapats? Det är det enda som gäller. Även om han hela tiden fanns i bakgrunden lät han mig växa, han trodde på att jag kunde.
På Anagram fick även Söderlund möjligheten att arbeta med sitt dittills största projekt, att vara producent för en säsong av tv-serien Saltön (2017).
– Att få göra en tv-serie från manus till att den sänds på tv var stort och nyttigt, jag lärde mig hela kedjan. Nu när jag också har jobbat med många långfilmer kan jag se en skillnad i arbetet. När en tv-serie är klar är arbetet för mig som producent klart, men i produktionen av en långfilm måste jag tänka på vad som sker även efter en premiär. Det är då det händer, filmen ska gå på bio och den ska marknadsföras.
Med Saltön uppnådde Söderlund ett viktigt, långsiktigt mål. Som 30-åring deltog hon i den europeiska producentutbildningen EAVE. Många där hade visionen om att få visa sin första film i Cannes eller Berlin, vilket stressade henne, eftersom hon själv inte hade ett projekt i utveckling.
– Efter den andra workshopen bestämde jag därför att jag inte skulle ha så bråttom, min plan var i stället att göra min första långfilm när jag fyllde 40. Då skulle jag ha tid att jobba med de projekt och de kreatörer jag ville, och lära mig mycket på vägen. Sen blev det Saltön, det är ju inte en långfilm men det kändes som att jag hade lyckats med mitt mål – att inte ha så bråttom.
Efter att ha arbetat några år i samproduktioner, ofta som linjeproducent, var hon till slut redo.
– Jag reste mycket och det blev många olika slags filmer, jag fick mycket erfarenhet och kände till slut att ”nu kan jag producera”. Nu har jag gjort fem familjefilmer på rad. Det är inte så att jag egentligen brinner för genren men jag tycker väldigt mycket om att jobba med den. Det är roligt att få roa hela familjer, att de får ha kul tillsammans och kanske lära sig något.
I en tid då det är svårt att få folk att se svensk film – och överhuvudtaget gå bio – fyller just familjefilmer en viktig funktion, menar Söderlund.
– Barn måste tidigt få se barnfilm – som Bamse och Mamma Mu – på bio, det är så de lär sig vad en biograf är för något. Sedan måste de få se familjefilmer som exempelvis Sune och Håkan Bråkan, eftersom jag tror att det leder till att de i tonåren kommer gå dit själva för att se Hollywoodfilmer som Marvel och Blockbusters – och förhoppningsvis även europeisk film. Vi måste därför börja med att få in familjerna i salongerna, och då behöver vi göra filmer som inte bara är roliga för barnen utan även för föräldrarna.
Det var producenten och kollegan Linus Torell som 2017 bjöd in Söderlund till att arbeta med Sunefilmerna. Under 2020 kom arbetet med den tredje – i likhet med många andra produktioner – att behöva stoppas.
– När pandemin slog till skulle vi filma Sune – Uppdrag midsommar (2021), så vi fick pausa, ingen visste ju vad som skulle hända. Under den våren kom jag på att jag skulle vilja göra Håkan Bråkan i en slags Ensam Hemma-version. Och jag ville att Baxter, som spelar Håkan i Sunefilmerna, skulle vara Håkan även i den filmen – jag tyckte att han var underbar.
Filmerna om Sune bygger inte på några specifika böcker, men på karaktärerna och deras universum. Alla manus är originalhistorier. Samtidigt är författarna Sören Olsson och Anders Jacobsson viktiga i arbetet med filmerna, som goodwill-ambassadörer som får uttrycka sina åsikter om dem.
– Jag frågade Sören och Anders om de var med på idén. Det var dem men de ville ha en annan barnskådespelare eftersom Håkan ska gå på lågstadiet. Det stressade mig lite. Samtidigt håller jag med om att Håkan ska vara liten.
Att en av skådespelarna hade blivit för gammal för sin roll var ett problem, som till slut fick en lösning.
– Jag kontaktade Thobias Hoffmén och frågade om han ville pitcha en idé med Håkan Bråkan ensam hemma, att blanda de två världarna. Där startade manusutvecklingen. Efter många funderingar bestämde jag att vi behåller samma skådespelare i rollerna som Karin och Rudolf i Sunefilmerna, men att vi aldrig träffar Sune och Anna. Hela vitsen är ändå att Håkan är ensam hemma.
Hon fortsätter:
– Det jag gillar med Ensam hemma är att det är en sådan bra historia. Ett barn blir utsatt och måste lösa situationen med en massa galna idéer, medan föräldrar måste hitta tillbaka hem för att rädda honom. Och det finns tjuvar, man inte vet vad de ska ta sig till. Det är humor och roligt, samtidigt som allt blir fel när de vuxna inte tror på honom.
Planen var alltså att filmen skulle bli en spinoff på de tre filmerna om Sune. Rollen som regissör gav Söderlund till Ted Kjellsson och ansvaret för castingen fick Maggie Widstrand.
– Hon sa att hon aldrig skulle hitta någon lika bra som Baxter. Sen gick det någon vecka eller två och hon hade hittat en ny Håkan, som hon menade var en riktig pärla. Hon skickade ett klipp på Silas och där satt den.
Att filmen fick så stor framgång innebär att Håkan Bråkan 2 bär uppgiften av att följa upp en succé. Med glimten i ögat menar Söderlund skrattandes:
– Allt som man inte var nöjd med i den första försöker man göra bättre nästa gång.
Söderlund menar att det har varit läskigt att bevisa sig, men att processen från manusskrivande till efterarbete har gått mycket bra. Hon lyfter klippare, kompositören och inte minst visual effects-teamet som hon menar har gjort underverk i filmen som är en blandning av verklighet och datorgrafik. Samtidigt betonar hon att alla medverkande har jobbat tillsammans, och lyfter hennes samarbete med regissören.
– Ted brukar säga att jag är modig som vågar släpa loss honom, och när jag tänker på det är jag kanske det. Jag släpper honom lös till en viss nivå, sen är det stopp. Jag tycker om att han försöker hitta på galna idéer, att det blir extra allt – som idén att spränga ett utedass.
Men det centrala i filmen är ändå Håkan och hans historia.
– Vilka dramaturgiska frågor utsätts han för och hur löser han dem? Det är skoj att ramla på potatisar och skjuta pilar i pannan på andra, som karaktärerna gör. Man ska skratta, men det är viktigt att det ligger en stark historia i grunden som känns som att den är på riktigt – den får inte sjabblas bort. Vi måste tro på Håkan i hans värld, och därför ligger fokus på hans berättelse ända från manus till klippning. Av samma anledning har vi inte alltid kunnat välja de scener som blivit de roligaste, för att de inte passar in. Jag har poängterat detta gång på gång och det gäller fram till premiär.
Att arbeta med barn skiljer sig mycket från att arbeta med vuxna skådespelare, menar Söderlund. Som producent gäller det att ha is i magen och vara beredd på att alla dagar inte går bra.
– Man måste få barn att vilja jobba till sista inspelningsdagen. Det är viktigt att de har en auktoritet – som alltid är regissören – och de måste ha en guvernant, de två ska vara deras trygghet. Barn får inte heller jobba hur långa dagar som helst, vilket gör att det krävs många inspelningsdagar. Man måste bygga upp en lugn plats för dem. Till skillnad från vuxna har de ju inte gått scenskola. Men barnen i Håkan Bråkan har varit så duktiga – de kan sina repliker och de vet alltid var de ska stå eller gå.
Söderlund uttrycker sig ödmjukt inför den framgång filmerna har nått, och en stolthet över att Håkan Bråkan bygger på hennes idé om att göra en film på temat ensam hemma.
– Det har varit fantastiskt att jobba med både Sune och Håkan och deras världar. Sune Best Man blev nominerade till en Guldbagge för Bästa film och två gånger har vi varit på Berlinale i tävlan. Sen blev Håkan Bråkan en publiksuccé. Det hela känns lite som ”nyp mig i armen”.
Nu väntar arbetet med ännu en uppföljare – Håkan Bråkan 3.