Iga Mikler är flitigt anlitad och prisbelönad filmfotograf med ett eget poetiskt bildspråk, där hon rör sig obehindrat mellan dokumentär och fiktionsfilm. Hon har en internationell bakgrund med studier i både film- och stillbildsfotografi vid WRiTV i Katowice i Polen 2001-2006, och några års arbete i USA. Därefter utbildade hon sig i filmfoto vid Dramatiska Institutet mellan 2007 och 2010.
Under studietiden stod hon för fotot i kortfilmerna Paradiset av Ahang Bashi och Rådjuret av Terese Andrén som båda visades i SVT. Andrén och Mikler samarbetade även i den gemensamma examensfilmen Nina Argentina 2010 och de har också gjort reklamfilmer för Lärarförbundet och McDonald’s ihop. Samma år arbetade Mikler med Linnea Roxeheim i novellfilmen Orka bry sig. En ungdomsfilm om identitet, status- och maktrelationer under en natt i en stockholmsförort som utsågs att tävla i Nordisk panorama och vid flera filmfestivaler.
I Sanna Lenkens guldbaggenominerade Äta lunch, där unga flickors kroppar blir ett fysiskt och mentalt slagfält, bidrog Miklers närgångna bilder av mat och ångestfyllda ögon till en möjlig förståelse av ätstörningar som en sjukdom. Bilder som belönade henne med pris för bästa filmfoto vid Uppsala Film Festival. Och hon står även för fotot till den uppmärksammade SVT-dokumentären My life my lesson av Åsa Ekman. Tillsammans följer de Felicia som tvingas se sin mamma misshandlas och dessutom vittna mot sin styvpappa, med vilken hon har en komplicerad och sårig relation.
Unga kvinnors utsatthet är ett återkommande tema i de projekt Mikler dragits till. I Go Straight Home, som Mikler fotat och samregisserat med dokumentärfilmaren Maud Nycander, belyser de fjortonåriga Rebas liv i Bangladesh. Ett ungt kvinnoliv präglat av rädslan att bli bortgift och de vardagliga hoten och trakasserierna som Mikler, med viss möda, följer på nära håll.
Två kvinnor med två diametralt olika liv följer hon i dokumentärerna Fighting Spirit, av Linda Hambäck, om boxaren Mikaela Laurén, och Karin Wegsjös Aldrig släppa taget med skådespelaren Maria Eggers, som drabbats av ALS mitt i livet. Båda är från 2013.
När Mikler gick på DI poängterade hon i en intervju att skolan utbildar lagspelare. Oavsett vilken position man än har under inspelningen ska man lyfta varandra. I Novellfilmen 10 Guds siffror av Ivica Zubak, som fick hedersomnämnande vid Göteborgs Filmfestival 2013, och Pojkarna (2015) av Isabella Carbonell som blev uttagen till Sémaine de la Critique i Cannes, bidrar Miklers foto till hudlöshet och värdighet i skildrandet av unga människor under extrem press.
Precis som de flesta filmfotografer är Miklers produktion ett växelbruk mellan fiktion och dokumentär, kommersiellt och uppdragsfilmer för organisationer, och därtill uppdrag inom konst och musik. Hon har gjort musikvideor till artister som Sailor & I, Fever Ray, Gnucci, och Zhala. Bakom de två sistnämnda står videokonstnären Roxy Farhat som Mikler också jobbat med i konstdokumentären HUR om ungdomar, deras kamp mot fördomar och för ett socialt och kulturellt föreningsengagemang i Malmöstadsdelen Holma.
I Sophie Vukovićs långfilmsdebut Shapeshifter som visades både på Göteborgs och Stockholms filmfestivaler 2017, co-fotograferar Mikler regissörens sökande efter en identitet bland minnen, drömmar och intervjuer i en poetisk odyssé i en globaliserad värld.
Regissören Theresa Traoré Dahlberg som brukar tala om sin förkärlek för ”slow cinema” har funnit ett lyckosamt samarbete med Mikler som fotograferade hennes Ouaga Girls. Om en grupp flickkvinnor på väg in i vuxenlivet, deras chans att försörja sig efter att mer eller mindre frivilligt ha gått på bilmekanikerskola, och deras förhållande till moderskap. De atmosfäriska stadsbilderna och de närgångna bilderna av flickorna uppmärksammades och beskrevs av en kritiker som ”levande och talande”.
Att förhålla sig observerande, utforska de stunder när saker tycks hända i det fördolda, eller inte alls, fortsätter team Traoré Dahlberg/Mikler med i kortfilmen Ambassadörens fru. Även den inspelad i Burkina Faso, men i den franska diplomatvärlden. Långt från flickorna i Ouagadougou, men med oanade beröringspunkter. Filmen vann Tempo Short Award 2018 vid Tempo dokumentärfestival med motiveringen att priset ”går till en film som genom humor och ett elegant bildspråk målar upp ett komplext personporträtt. Med subtila medel tvingas publiken omvärdera sitt eget omdöme kring det som skildras flera gånger under filmens gång. En observant närstudie av maktstrukturer som uttrycker sig i det vardagliga livet.”
2018 har börjat starkt för Mikler med Smågodis, katter och lite våld av Ester Bergmark som hade premiär på Rotterdams filmfestival i januari. ”En existentiell sockerchock där vi med skrattet i halsen (och geléhjärtat i halsgropen) färdas på en svindlande berg- och dalbanetur mellan det grymma, våldsamma och det extremt gulliga…”.
Louise Lagerström (2018)
Basic info
Main profession: Cinematographer
Born: 1979
Active: 2008-
Filmography
Foto:
Samlarna (2023)
All of Our Heartbeats are Connected Through Exploding Stars (2022)
The Scars of Ali Boulala (2022)
Fosterfamiljen (2022)
Arvet efter Fadime – om hedersproblematiken i Sverige (2022)
Kvinnor och komedi – förr och nu (2019)
Ambassadörens fru (2018)
Gunnel Lindblom – ut ur tystnaden (2018)
Ouaga Girls (2017)
Shapeshifters (2017)
My Life My Lesson (2015)
Pojkarna (2015)
Tangokungens dotter (2015)
10 Guds siffror (2013)
Aldrig släppa taget (2013)
Fighting Spirit (2013)
Den rätta (2013)
Go Straight Home (2013)
De närmaste (2012)
Någon att älska (2012)
O.G.B.I.P [Our Global Behaviour Is Psychopathic II] (2012)
Äta lunch (2012)
Nina Argentina (2010)
Orkar bry sig (2010)
Rådjuret (2010)
Paradiset (2009)
Pissburken (2008)
Regi:
Go Straight Home (2013)
Manus:
Go Straight Home (2013)
Ljudtekniker:
Go Straight Home (2013)
Assistent:
Återfödelsen (2010)
Kameraoperatör:
Återträffen (2013)
B-foto:
Emmas film (2009)
Biträdande fotograf:
Handläggaren (2011)
Foto, andrateam:
Cockpit (2012)