– Nu går det att sträcka på sig lite, efter sju års arbete.
Det är sent i augusti 2023 och Elisabet Gustafsson har precis talat i telefon från Vimmerby i Småland, med sin syssling Sophie Sarin i Toscana. Elisabet har gjort en film om Sophie och hennes värld, som får premiär i början av september – Drömmen om Djenné. Elisabet är nöjd och, bättre än så, Sophie med.
– Väldigt nöjd, faktiskt. Hon tycker mycket om filmen. Det är det bästa betyget och den viktigaste bekräftelsen.
De två träffades första gången i London 2006, den gången 50 respektive 34 år gamla. Medan Sophie knappt kände till sin något avlägsna släkting hade Elisabet som ung fascinerats av Sophies förekomster som både fotomodell och modedesigner i olika tidningar och magasin som Sophies mormor, och även hennes kusin – Elisabets mormor – entusiastiskt sparade på.
– Sophie var lite mytomspunnen – flyttade från Sverige som 17-åring, bodde i Paris och London och gjorde spännande karriär. Mammas släkt är jordnära och stabil, de flesta har jobbat som lärare eller polis eller i vården – så det här var något annat.
Beställningsfilm i Paris och trolleri i Tallinn
Den Elisabet som Sophie träffade 2006 hade också gett sig in på en spännande bana, delvis också ute i Europa. Under sin studietid i Lund engagerade hon sig i studentteatern, och senare i Stockholm regisserade hon flera uppsättningar, bland annat på texter av Peter Weiss och Michael Ende. Hon hann även ta en fil.kand. i litteratur. Ännu lite senare, nu i Paris, hade hon bildat filmbolaget E2 ihop med en studiekamrat, Emelie Carlsson Gras, med beställningsfilm som arbetsområde. Åter hemma i Stockholm startade hon 2002 sitt eget EG Film och regisserade 2003 sin första kortfilm, Älskade du, med de ännu inte jättekända Sofia Helin och Johannes Kuhnke i huvudrollerna. Därefter kom nästa kortfilm, Let Us Dance (2005), en favorit på många festivaler och utställningar. Vid tiden för första träffen med Sophie var hon i arbete med Den store trollkarlen (2007), efter en novell från 1944 av den franske avantgardisten René Daumal, där hon lockat ingen mindre än patafysik-författaren Claes Hylinger att läsa in berättarrösten. Inspelningen ägde rum i Tallinn.
– Jag gillar att röra mig runt internationellt och tänkte att London kanske kunde vara något att utforska, och att kanske Sophie kunde vara en bra kontakt. Då berättade hon att hon var på väg att flytta till Mali, vilket jag tyckte lät både abstrakt och lite synd eftersom jag nu äntligen hade träffat henne. Men hon flyttade, och bodde där i nästan elva år.
Sophie slog sig ner i ökenstaden Djenné (”paradis” på arabiska) i södra Mali, med på UNESCOS världsarvslista på grund av sina särpräglade lerbyggnader, av vilka Sophie upprättade hotell i ett. Designerverksamheten höll hon vid liv genom att färga tyger enligt Malis traditionella bogolan-metod. Hon gifte sig även med en malisk man, Keita, som redan hade en hustru, vilket är lagligt i Mali. Den relationen gav Elisabet Gustafsson en idé i samband med filmsatsningen ”Kvinnan i mitt liv”, ett initiativ mellan SFI och SVT 2010.
– Jag tyckte att det kändes intressant att berätta om det från hans perspektiv och de ville gärna vara med. Tråkigt nog fick jag avslag. Keita gick bort 2016, så jag hann tyvärr aldrig träffa honom.
Bildstarkt med manlig förklädnad
Elisabet Gustafsson fortsatte med annat. Den 7e hönan (2011) byggde, precis som Den store trollkarlen, på en äldre novell, skriven 1914 av pseudonymen Saki, en excentrisk Burma-baserad britt, som arbetade i gränslandet mellan Oscar Wilde och A.A. Milne. Den lätt dystopiska I väntan på examinering (2010) kom från eget manus och 2014 kom långfilmsdebuten Krakel Spektakel, där hon, bland annat med uppmuntran från barnfilmskonsulenten Linus Thorell, kallades in att blåsa sprittande liv i Lennart Hellsings universum, med eminent bistånd av bland andra Henrik Dorsin och Shima Niavarami. Ännu en barnfilm, Drömspel (2016), skrev och gjorde hon för SVT.
Bildstarka berättelser med inspiration från Jacques Tati och Pierre Étaix, klassisk stumfilmshumor à la Buster Keaton, möjligen även lite Roy Andersson, kan kanske beskriva den stil som hon med åren har skaffat sig från folk hon beundrar.
– Under arbetet med Drömmen om Djenné fick jag tillfälle att titta tillbaka lite på vad jag har gjort, och varför. Och en röd tråd jag kunde se, möjligen undantaget Krakel, är att det ofta rör sig om människor som bär på en längtan att komma loss mot något större, att kunna leva ut sin fulla kapacitet. Flera förlagor har jag dessutom hittat i gamla bortglömda noveller. Protagonisten har ofta varit en medelålders man av någon anledning. Jag har funderat på varför jag inte oftare skriver om kvinnor men samtidigt så har jag börjat tänka att de där männen kanske är jag själv, fast förklädd… och att jag inte riktigt vågar ge mig i kast med den kvinnliga ”dräkten”. Jag har ju också fastnat för flera av Jonas Karlssons noveller och plockat ut några av hans antihjältar, igen män, som jag har skrivit lite på.
– Visuellt är mitt bildspråk mycket tydligt, ja, och jag har haft stora team, säkert 30 personer bakom kameran. På Den 7e hönan var det fem-sex personer bara på scenografiavdelningen. Ganska mycket för en kortfilm på 18 minuter!
Ett handhållet miniteam
180 grader från allt detta ligger Drömmen om Djenné. Minimalt team, kvinnliga protagonister och Elisabet själv i förgrunden, helt utan förklädnad. Hösten 2016, i ett Mali tilltagande härjat av kupper, konflikt och terror, beslutar Sophie sig för att det börjar bli dags att avsluta hotellverksamheten och återvända till Europa. Vilket satte i gång en ny process hos Elisabet Gustafsson.
– Jag hade alltid velat resa till en plats som Mali och särskilt eftersom Sophie ju bodde där. Jag ville även filma henne på ett eller annat sätt. När nu slutet på hennes Mali-era var i sikte så tänkte jag på hur irriterad jag skulle vara på mig själv för att ha gått miste om att få se henne på den här platsen. Jag blev i ett slag väldigt aktiv i min drivkraft.
Ett produktionsbolag, äventyrligt nog att vara med på denna resa, fann hon i det nystartade bolaget Fikra AB, drivet av Patrick El-Cheikh och Linda Mutawi, baserade i Stockholm och med internationell bakgrund och erfarenhet.
– De har stor erfarenhet av framför allt mellanöstern. Linda är ursprungligen från Jordanien och Patrick har bott och arbetat många år i Saudi-Arabien. De ryggar inte för avlägsna platser och det var en sådan partner jag sökte. Och de var direkt ombord, faktiskt.
I februari 2017 satt Elisabet Gustafsson på ett flyg med destination Djenné. Med sig hade hon en fransk fotograf, Henri Desauney, som hon fysiskt träffade för första gången när han steg på samma flyg i Paris. De två utgjorde hela teamet. Ännu ett SFI-avslag hade plötsligt lösts via en av Sophies kusiner, på hennes pappas sida.
– Samma dag som avslaget kom så ringde Sophie och berättade om kusinen, vars barnbarn råkade gilla min Krakel-film, och då tyckte han att han nog kunde hjälpa till. En vecka senare hade vi ett påskrivet avtal. Vi har löst saker och ting på ett annat sätt med den här filmen, kan man säga.
– Fotografen fick jag tips om av en dansk producentvän som bor i Frankrike, Marie Sonne Jensen, som beskrev honom som tillräckligt ”punk” för ett projekt som detta – han hade till och med filmat i obduktionssalar utan att ha varit rädd för blod. Med kameran ständigt i handen filmade han på och tog även allt ljud. Jag hade ju sagt till mig själv att allt det där välplanerade och strukturerade och alla effekterna, det hade jag redan gjort. Pendeln hade nått den andra ändan.
En lite oväntad ny huvudperson
Väl på plats i Mali gick Elisabet Gustafsson i gång med vad som var filmens koncept, i alla fall ursprungligen.
– Det var först tänkt som ett porträtt av Sophie. Jag ville filma nedmonterandet av en dröm – nu när hon skulle lämna Djenné och det hon byggt upp här. Så det gjorde vi, och maximerade verkligen de tio dagarna vi hade på oss.
Väl hemma sågs det inspelade materialet genom, ansökningarna om stödpengar fortsatte, med nya avslag, och igen trädde Sophies kusin in med stöd för en runda till.
– Det vi hade kändes inte som en hel film. Men kusin Pelle ville gärna se detta fullt ut, så han och hans fru hjälpte oss igen. Att ens försöka beskriva deras generositet går inte. Att han har varit så nyfiken och följt med i de olika klippningarna är extra givande, det är ovanligt och roligt när en finansiär gör så.
Två och en halv vecka blev det i Djenné i juni 2017. Nu fanns det en hel film – med en ny huvudperson, kanske eller kanske inte lite oväntat – Elisabet själv.
– Ungefär när det var en vecka kvar så insåg jag att det var jag som var protagonisten och inte Sophie. Sophie är en som anpassar sig efter rådande omständigheter och det är jag som påverkas av mötet med henne. Och då behövde jag ju en start på historien, utifrån mig själv och mitt tillstånd, utan att det blev långrandigt eller tog filmens fokus ur balans.
Efter olika turer fann Elisabet lösningen i en berättarröst som hon efter ytterligare turer fått rätt flöde i. Inför premiären presenteras Drömmen om Djenné som berättelsen om Elisabet, en medelålders kvinna i Stockholm som ifrågasätter sina lyckanden i livet, och även sin eventuella tråkighet. Inte som Sophie, hennes så äventyrlige släkting, som drog från London som 50-åring och lämnade Notting Hills trendiga gator och en karriär som designer för en ökenstad i Mali. ”Nyfiken på vilka drivkrafter som lett till olika livsval och hur Sophies liv utvecklats, beslutar sig Elisabet för att ta sig dit,” står det i filmens ”director’s notes”.
Och 2022, ganska exakt när Elisabet Gustafsson själv fyllde de 50 år som Sophie var vid deras första möte, åkte hon ner till Toscana, där Sophie idag driver bed & breakfast, och visade resultatet. Och Sophie är som sagt nöjd.
Vad vill du kalla resultatet? En dokumentär?
– På franska kallar man den här typen för documentaire écrit, men essäfilm som ofta används hos oss tycker jag kanske bara delvis stämmer. Den är ju mindre abstrakt än Mia Engbergs film som jag mer ser som en essäfilm. Hmm… kan vi uppfinna genren? Jag vågar mig inte på att definiera den, av rädsla att både måla in mig och tittaren, och verka för pretentiös, säger Elisabet Gustafsson nere i Vimmerby i Småland.
Vad gör du egentligen i Vimmerby, förresten?
– Jag har ju utvecklat lite nya intressen, bland annat kring trädgård och bygganden. Jag har ett hem i Stockholm också men här bodde min familj under min uppväxt, efter att min pappa bestämde sig för att bli bonde när jag bara var ett par år gammal. Att vara här och att arbeta med händerna ger mig distans till filmbranschen, vilket jag tycker är hälsosamt. Jag har skapat ett orangeri och planterat citron- och fikon- och olivträd och eukalyptus – fått upp en liten bit av Europa hit, helt enkelt.
Filmen är ute, redo att flyga iväg. Vad ska du göra härnäst?
– Jag önskar att jag hade haft ett svar på den frågan. En viss trötthet har infunnit sig för tillfället. Det finns i alla fall enormt många fantastiska historier kvar att berätta. Jag är i dialog med Jonas Karlsson om att överföra någon eller några av hans noveller – han tycker mycket om Den 7e hönan och har ställt sig positiv till ett eller annat projekt en dag. Men jag är inte orolig och inte stressad. Jag vet att jag går i gång väldigt snabbt när det väl händer. Skrivbordslådan är full och bara väntar på att gås genom.
Sophie kan ibland lite föra tankarna till Leonore Ekstrand, Axel Peterséns faster som han har använt som skådespelare i flera filmer, ganska lyckat därtill. Har du någonsin tänkt på Sophie i ett sådant sammanhang, som regelrätt skådespelare hos dig?
– Alltså, hon är ju väldigt bestämd. Och har ett temperament. Och får nog köra sitt eget race. Men visst har jag tänkt. Snarare ser jag att hon skulle kunna inspirera en karaktär. Det finns saker hon säger som jag tycker är väldigt intressanta. Inte minst kring det här att byta miljö, och att på sitt nya ställe kunna bli någon annan – att ljuga lite eftersom ingen känner till ens förflutna. En sådan karaktär har jag börjat skissa på. Det blir nog någonting mitt emellan drama och thriller, känns det som.