Ulla Ryghe var en äventyrlig och företagsam kvinna som praktiserade sitt yrke som klippare och manusredaktör i Sverige, Kanada, Australien, Italien, Frankrike, Brunei och Singapore. Hennes rastlösa nyfikenhet och passion för bildberättandets magi – som till stor del föds i klipprummet – gjorde att hon också kom att engagera sig i utbildningen av nya generationer klippare i bland annat Stockholm, Sydney och Bandar Seri Begawan. Men hon gillade inte att bli kallad “Bergmans klippare”.
Under kriget tänkte Ulla Ryghe först utbilda sig till lantbrukare. Hon praktiserade på en gård i Skåne, men insåg snart att hon var betydligt mer intresserad av konst och kultur. Hon började istället studera konsthistoria i Lund och fick praktisera på Nationalmuseum, där Ragnar Josephson (Erland Josephsons farbror) blev hennes mentor. Hon fortsatte studera i Lund, litteraturhistoria och gick med i en teatergrupp i Malmö. Upptäckte nu att det var skådespelerska hon skulle bli, gick på Therserus teaterskola och siktade på att komma in på Dramaten. När hon inte kom in, sadlade hon om igen och började arbeta som journalist, bland annat på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning under Torgny Segerstedts tid som chefredaktör. Hon fortsatte som journalist på Dagens Nyheter och gifte sig med DN-journalisten Hans Werner, arbetade därefter på Aftonbladet. I mitten av 50-talet, när televisionen gjorde sitt intåg i svenska hem, sökte hon sig först till SF, som då också producerade journalfilmer. Men då hon inte fick arbete där, sökte hon sig istället till Europa Film, där hon utan någon särskild erfarenhet fick vikariera som negativklippare och blev sedan assistent till klipparen Wic’ Kjellin. Baktanken var att som journalist och utbildad klippare arbeta med det nya mediet tv. Ulla Ryghe lärde sig hantverket snabbt och metodiskt under Kjellins ledning och fascinerades alltmer av det praktiskt-konstnärliga arbetet. Oscar Rosander, Bergmans klippare, var svensk filmklippnings “grand old man” och som hans assistent på SF var ett av hennes första uppdrag att märka upp en arbetskopia av Djävulens öga. Hennes första möte med Ingmar Bergman blev en katastrof, då det vid visningen av öppningsscenen i filmens arbetskopia visade sig att Ullas markeringar med fetpenna på celluloiden syntes över själva det filmade materialet. Han fick ett av sina utbrott och skällde ut henne. I stridens hetta fällde han en kommentar om hennes person och Ulla chockerade hela teamet med att svara att hon tog gärna berättigad kritik, men han skulle ge fan i hennes person! Efter denna sammandrabbning mäklades fred.
När Oscar Rosander gjorde några av regissören oönskade ändringar i en klippversion av Såsom i en spegel fick han sparken – och Ulla Ryghe anställdes som klippare. Under åren med Ingmar Bergman, skriver Ulla Ryghe i sin memoarbok “Travels in Wonderland”, lärde hon sig mycket av Bergmans sätt att se på det inspelade materialet. Hans redan vid denna tid stora erfarenhet gjorde att han hade ett osentimentalt förhållande till materialet – det enda som betydde något var vad själva bilden förmedlade. Han hyllade konsekvent principen “kill your darlings“. Under i princip hela 1960-talet arbetade Ulla Ryghe som Bergmans klippare, på filmer som Nattvardsgästerna, Tystnaden och Persona – Skammen blev hennes sista Bergman-film.
I samband med att den nya filmskolan startades i början av 60-talet blev hon ansvarig för klipputbildningen där, parallellt med fortsatt arbete som klippare på SF.
I slutet av 60-talet lämnade Ulla Ryghe i princip Sverige för att arbeta utomlands, med Montréal som hemmabas och National Film Board som arbetsplats. Hon började själv filma dokumentärt, skaffade sig hus på Cypern och började undervisa på filmskola även där. 1969 anställdes hon på Cyperns nystartade tv-bolag som klippare och regisserade egna dokumentärer – flera om sin cypriotiska “hemby” Bellapaís. Efter ett (okrediterat) mellanspel på Rambo-regissören Georg P. Cosmatos film Het synd som klippare och scripta inledde hon ett samarbete med Arne Boströms animationsbolag i Génève. Schweiziska TV Suisse Romande blev en ny uppdragsgivare under något år, innan hon åkte tillbaka till Montréal för att arbeta för Radio Québec. Genom samarbetet med Ferdinand Dansereaus produktionsbolag Inmedia började hon intressera sig för “community oriented cinema” och gjorde tre filmer med amatörer och ungdomar, som skildrade deras verklighet. Hon prövade också på att skriva ett filmmanus efter kanadensiske författaren André Majors roman “L´épouvantail” (Fågelskrämman), som dock aldrig förverkligades som film.
Under Jörn Donners tid som VD för Svenska Filminstitutet engagerade han Ulla Ryghe som ansvarig för Filminstitutets satsning på internationella samproduktioner. Från sin bas i Paris skulle hon övervaka produktionerna på plats och samtidigt scouta manuskript för nya möjliga samproduktioner. Men få av projekten fullföljdes, delvis på grund av det låga internationella intresset för att inkludera svenska tekniker i sina team.
I början av 80-talet tillbringade Ryghe tre år i Sydney, där hon undervisade vid Australian Film and Television School. Under denna tid var hon exekutiv producent på Jane Campions första film, An Ecercise in Discipline: Peel – ett samarbete som av bägge parter beskrivits som prövande. Hon arbetade också som manusredaktör för Australian Film Commission och undervisade på Aucklands Universitet i Nya Zeeland. Hennes uppskattade kurs i manusförfattande tog henne också till Kuala Lumpur i Malaysia, Singapore och Bandar Seri Begawan, huvudstaden i Brunei på Borneo.
2006 flyttade Ulla Ryghe tillbaka till Kanada, denna sista gång till Vancouver, där hon avled 2011.
Jannike Åhlund (2017)
Basic info
Main profession: Film Editor
Born: 1924
Died: 2011
Active: 1959-1982
Filmography
Regi:
En städad flykt (1967)
Spectaculära världsjournalen (1969)
Klipp:
Murkes samlade tystnad (1968)
Skammen (1968)
Vargtimmen (1968)
Stimulantia (1967)
Persona (1966)
Juninatt (1965)
Nattmara (1965)
Pianolektionen (1965)
Tills. med Gunilla månd. kväll o. tisd. (1965)
För att inte tala om alla dessa kvinnor (1964)
Klänningen (1964)
Mamsell Josabeth (1964)
Staden (1964)
Nattvardsgästerna (1963)
Tystnaden (1963)
Vittnesbörd om henne (1963)
Siska (1962)
Lustgården (1961)
Såsom i en spegel (1961)
Det var en gång … (1960)
Scripta:
Vargtimmen (1968)
Rymdinvasion i Lappland (1959)