Det är inte lätt att skriva om Ingrid Thulin. Trots att vi kände varann. Trots att hon spelat i ett par av de filmer jag producerat. Någonstans fanns ett ”noli me tangere” (rör mig inte) omkring henne. Hon gick sin egen väg. Som regel ensam. Riktigt hemma var hon nog bara i de norrländska skogarna hon kom från. Eller mitt i den sjudande italienska gemenskapen, där man tillåts vara ensam tillsammans.
Ingen kunde vara mer öppen än hon, ingen svårare att komma in på livet. Få har varit vackrare än hon, få har kunnat göra sig fulare. Ingen kunde tyckas mer okomplicerad, ingen mer komplicerad. Få har haft en starkare erotisk utstrålning, få har kunnat spela frustrerade kvinnor som hon. Ingen kunde vara mer naturligt närvarande, ingen mer intellektuellt avvisande.
En sak står dock klar. Hon måste ha varit ett underbart instrument att spela på för den regissör som kunde det. Alla klanger och nyanser fanns där för dem som förstod att locka fram dem.
Inte oväntat är det Ingmar Bergman som förstått det bäst. I ”Bilder” säger han: ”Ingrid Thulin är en av de riktigt stora filmskådespelerskorna i vår tid. Som en avundsjuk kollega en gång uttryckte det: Hon är gift med kameran.”
Själv tycktes hon inte riktigt bry sig. Det finns ett egendomligt lojt drag över henne både som människa och aktris. Hon tycktes aldrig ta livet och arbetet på allvar. Det märktes bl.a. på repetitionerna. Ingrid var sällan riktigt bra på en repetition, hade inte lust att satsa. När så kommandot kom: ”Kameran går!” – då satt scenen där. Hon gjorde, som man sa, ”en spik” -perfekt på första tagningen.
Ingrid Thulin föddes i Sollefteå 1929. Sjuttonårig kom hon till Stockholm, började på handelsskola, tog danslektioner. Upptäcktes av Johan Falck som tog henne till Norrköpings Stadsteater några år och efter det kom hon in på Dramatens Elevskola 1948. Uppmärksammades i Anouilhs ”Dans under stjärnorna” 1951. Parallellt fick hon drygt ett dussin filmroller. Ett vackert blickfång, men knappast ens några recensioner. Och själv tycks hon inte ha brytt sig. Titlarna närmast före Smultronstället löd Två sköna juveler, Danssalongen och Hoppsan, 1954–55.
Vad var det då Bergman såg i Thulin? Kanske att hon gifte sig med hyperintellektuelle filmkritikern Harry Schein 1956, som å sin sida kanske tänkte: Kan Arthur Miller, kan väl jag. Miller hade just gift sig med Marilyn Monroe. I Smultronstället, 1957, nöjde sig dock Bergman med att ge Ingrid en roll där hon bara behövde vara vacker och allvarlig. Det var hon, men i det ansiktet fanns också en själ. Det såg Bergman.
I det guldpalmsbelönade kvinnokollektivet i Nära livet, 1958, fick Ingrid den frustrerade intellektuella kvinnan på sin lott och i Ansiktet, samma år, spelade hon magnetisörens hustru, förklädd till man. Gåtfull, med magnetisk utstrålning. Nu vaknade det internationella intresset för denna nya, klassiskt sköna aktris.
Minellis De fyra ryttarna, 1962 var dock en typisk Hollywood-produktion som inte gjorde henne rättvisa – och till Hollywood återvände hon aldrig. Bologninis filmatisering av Moravias ”Agostini”, passade henne bättre, såväl fysiskt som artistiskt, och i Italien skulle hon snart bosätta sig för gott. Innan dess hann dock Bergman ge henne två av hennes absolut främsta roller, den fula, av eksem svårt plågade lärarinnan, som hyser en obesvarad kärlek till prästen i Nattvardsgästerna och den erotiskt hämmade systern i Tystnaden, bägge 1963. Två roller så långt från all glamour det går att komma. Ingrid spelade dem med sällsynt inlevelse. Hon tycktes veta mer om ensamhet än någon annan.
Alain Resnais Kriget är slut, 1966, med Yves Montand som motspelare, bekräftade hennes internationella status, men Mai Zetterling gav henne en saftigare roll att bita i, den neurotiskt depraverade modern i Nattlek, samma år. Och Yngve Gamlin överraskade med att i Badarna, 1968, ta hem det genuina och ge henne en roll som norrländsk, levnadsglad kokerska på en alkoholistanstalt. Här kände sig Ingrid oväntat hemma.
Bergman fortsatte också att ge henne tacksamma roller i Vargtimmen, 1968, Riten, 1969, och Viskningar och rop, 1972, men nu hade Ingrid definitivt beslutat sig för att slå sig ner i Italien. 1970 inköpte hon en större lantlig gård i Sacrofano strax utanför Rom. Pittoreskt rustikt men inte särskilt välskött, men vänner var alltid välkomna och alla kände sig hemma. Drygt dussinet italienska filmer blev det på köpet, främst bland dem Viscontis De fördömda, 1969, och Tinto Brass Salong Kitty, 1975.
1978 föreslog Erland Josephson att hon tillsammans med honom och Sven Nykvist skulle samregissera Erlands manuskript En och en, en vackert nostalgisk film om två ensamma människor som söker hitta varann i en tvåsamhet. Den mottogs med respekt men utan entusiasm i Sverige, men blev oväntat en internationell framgång och väckte Ingrids lust att själv regissera. Hon hade redan 1965 regisserat sin första film, kortfilmen Hängivelsen, men med Brusten himmel, 1982, gjorde hon långfilmsdebut. Det är en delvis självbiografisk skildring om en ung flicka i Norrbotten, som växer upp med en alkoholiserad far – fin och inkännande i sina enskildheter, men bristfällig som helhet.
Jag tror att det har att göra med att Ingrid Thulin hade så mycket lättare att ge än att ta. Som regissör får man inte vara för generös. Man måste hela tiden ställa krav. Ingrid ställde sällan några krav, varken på sig själv eller andra. Hon tog livet och rollerna – verklighetens och filmernas – lite som de föll sig. Generöst bjöd hon på sig själv och lyckades med konststycket att vara självständig, att leva sitt eget liv.
1992 kom hennes memoarer, ”Någon jag kände”. Memoarer? Förvisso, men typiska för Ingrid. Fragmentariska minnesbilder. Från då och nu. Norrländsk lappskojs blandad med italiensk spagetti. Doftrik men svårfångad. Fråga inte efter receptet. Liv som dikt. Dikt som liv. Det avståndsreglerade äktenskapet med Harry Schein nämns bara i förbifarten, men upplöstes först 1989. I praktiken sågs de mest under festivaler och i andra officiella sammanhang de sista 20 åren. Jag vet inte om det var typiskt för Harry, men det var i alla händelser typiskt för Ingrid. Denna trofasta varelse som alltid höll ett visst avstånd.
Bengt Forslund (2018)
Basic info
Main profession: Director
Born: 1926
Died: 2004
Active: 1948-1984
Filmography
Regi:
Brusten himmel (1982)
En och en (1978)
Hängivelsen (1965)
Manus:
Brusten himmel (1982)
Roll:
Citizen Schein (2017)
Efter repetitionen (1984)
En och en (1978)
Oscarsteatern 70 år (1976)
På andra sidan bron (1976)
Monismanien 1995 (1975)
Moses (1975)
Salong Kitty (1975)
En handfull kärlek (1974)
Viskningar och rop (1973)
N.P. en hemlighet (1971)
De fördömda (1969)
Riten (1969)
Badarna (1968)
Vargtimmen (1968)
Sandrews journal 1967 (1967)
Kriget är slut (1966)
Nattlek (1966)
Testfilm Nattlek (1966)
Dansen kring Guldbaggen (1964)
Der Film der niemand sieht (1964)
Die Lady (1964)
Oidentifierad Ingrid Thulin introducerar på franska (1964)
Ett drömspel (1963)
Nattvardsgästerna (1963)
Sextett (1963)
Tystnaden (1963)
Domaren (1960)
De fyra ryttarna (1960)
Ansiktet (1958)
Nära livet (1958)
Aldrig i livet (1957)
Smultronstället (1957)
Den dödes skugga (1956)
Pettersson i Annorlunda (1956)
Danssalongen (1955)
Hoppsan! (1955)
I rök och dans (1954)
Två sköna juveler (1954)
En skärgårdsnatt (1953)
Göingehövdingen (1953)
Kalle Karlsson från Jularbo (1952)
Möte med livet (1952)
Leva på “Hoppet” (1951)
Hjärter Knekt (1950)
När kärleken kom till byn (1950)
Havets son (1949)
Kärleken segrar (1949)
Vi bygger framtiden (1949)
Dit vindarna bär (1948)
Känn dej som hemma (1948)
Awards
Ingrid Thulin har erhållit en stor mängd priser för sina roller som t.ex. FIB:s filmpris 1958 för bästa kvinnliga biroll i Smultronstället, delat skådespelarpris (med Bibi Andersson, Eva Dahlbeck och Barbro Hiort af Ornäs) i Cannes 1958 för Nära livet, den första Guldbaggen 1964 för bästa kvinnliga roll för Tystnaden samt brittiska filmkritikerförbundets pris som bästa skådespelare och franska akademins Étoile de Cristal för samma roll.
Ingrid Thulin has received a great many awards for her roles, including the FIB Film Award in 1958 for Best Female in a Supporting Role in Wild Strawberries, the Best Actress Award (shared with Bibi Andersson, Eva Dahlbeck and Barbro Hiort af Ornäs) in Cannes 1958 for Brink of Life, the first Guldbagge for Best Actress in 1964 for The Silence, and the French Academy’s Étoile de Cristal for the same role.